För snart två veckor skrev jag om landshövdingen USA-resa. Jag tyckte att det visst kunde gå för sig att lägga 20 500 på att representera ön vid satsningen "Gotland in New York", samtidigt som länsstyrelsen tvingades spara på annat.
I samma artikel dristade jag mig att ha synpunkter på Cecilia Schelin Seidegårds agerande i en del andra frågor.
I landshövdingen senaste veckobrev noterar hon (något förvånat) vad jag skrev om resan. Men de andra synpunkterna gillade hon inte alls. Hon skriver:
"Men jag förstår inte varför jag inte skulle få ha åsikter om till exempel gårdsförsäljning. Förslaget har ju varit på remiss och länsstyrelsen, där jag trots allt är chef, var formell remissinstans. I höghusfrågan berättade jag min personliga åsikt, vilket jag påpekade, men när överklagan behandlades inom myndigheten så skedde det helt professionellt av oss och avslogs. Att som landshövding inte värna om jobben på en av de största arbetsplatserna i länet, Svenska Spel, tycker jag nästintill vore tjänstefel. Dessutom ligger folkhälsofrågorna inom länsstyrelsens ansvarsområde vilket också är relevant för båda dessa ärenden. Är det bara för att jag inte tycker som Mats Linder som jag ska beläggas med munkavle?"
Vilken munkavle? Jag tycker Cecilia Schelin Seidegård har fel i en rad frågor. Varför ska jag sticka under stol med det? Men jag har inte bett henne hålla tyst. Jag har inte försökt förvägra henne rätten att ha en annan uppfattning än jag.
Däremot är det generellt ingen dum idé att tänka innan man talar. Eller skriver. Men det är en annan sak.
Landshövdingen avslutar sitt veckobrev:
"Till sist, så är debatt och tänjande på argument grundbulten i vår svensk demokrati. Låt oss värna om den."
Det håller jag med om. Men det är lite svårt att debattera med en makthavare som tolkar varje invändning som ett övergrepp. Är det att värna debatten och demokratin?
Jag förstår att sitsen känns mer knölig när det reses invändningar, men jag är rädd att landshövdingen får lära sig leva med det.