I går publicerade jag Bo Ture Larssons artikel, som framför allt handlade om hur Tyskland tvingats byta president två gånger på två år. Ödet ville att kronprinsessan Victoria samma dag skulle föda sitt första barn. Om inget oförutsett inträffar kommer både mor och dotter att bli drottning.
Hur mycket vitalare framstår inte den svenska tronföljden än den tyska raden av misslyckade, meningslösa presidenter.
Eftersom familjen verkar ha anlag för att leva länge kan monarkins framtid vara tryggad för det närmaste seklet.
Det är naturligtvis en mardröm för den magsura Republikanska föreningen, som i går kommenterade den lyckliga tilldragelsen med den sedvanliga mixen av nedlåtenhet och falskhet. Enligt föreningen är det bevars bland annat för barnets skull som monarkin ska avskaffas.
Monarkins motståndare brukar hävda att statsskicket är otidsenligt. Att det skulle vara demokratiskt förgripligt med en statschef som ärver uppdraget. Som saknar makt men har ceremoniella plikter.
Jag tycker att det vore ännu otidsenligt med en landshövding för hela riket, någon avdankad politiker med enbart ceremoniell makt, utan traditionell förankring och utan lockelse nationellt och internationellt. Och det är ju precis vad vi skulle få. Någon grå eminens. Gråååååååå. För att tala med Fröding.
Man behöver inte vara någon glödande rojalist som upphetsat kastar sig över alla nyheter om kungafamiljen, för att tycka att monarkin är ett statsskick som tjänar oss väl. Vi har en gemensam symbol för nationen som är djupt rotad i historia och tradition. Det är mycket mer värt än det vi skulle få istället.
Det inser Republikanska föreningens principryttare också. Det är därför de noga undviker att presentera något alternativ till dagens statsskick.
Världens bästa demokratier är också monarkier. De skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge. Storbritannien och Holland. Skulle dessa nationer vara exempel på de vådliga odemokratiska konsekvenserna av vårt statsskick? Att påstå det är faktiskt ingenting annat än direkt löjeväckande.