Jämställdhetsdebatten av i dag rullar i gamla hjulspår. Med ett orimligt stort fokus på kön, befäster den de klassiska attributen för mannen respektive kvinnan.
På alla hjärtans dag släpptes Framtidskommissionens rapport där könsdiskriminering på arbetsmarknaden dryftas. Än en gång konstateras att kvinnor har lägre lön än män. Än en gång konstateras att den rådande situationen främst beror på att kvinnodominerade yrken generellt har lägre löner än mansdominerade yrken, samt att det finns en oförklarad löneskillnad på 6 procent. Än en gång talade man om att kvinnor i allmänhet har lägre positioner än män och betydligt högre sjukfrånvaro.
En människas val av karriär ska rimligtvis påverka utfallet i form av yrke och sedermera inkomst. Väljer man frivilligt ett låglöneyrke bör man inte få högre lön bara för att man är kvinna. Löneskillnader som beror på frivilliga val är knappast att betrakta som jämställdhetsproblem.
Samtidigt visar rapporten att kvinnor sakta men säkert tar sig in i mansdominerade branscher och dessutom på höga positioner: ”För en utjämning av livsinkomsterna mellan könen måste kvinnor fortsätta att söka sig in i mer välavlönade yrken och mot högre befattningar”, sammanfattar rapporten. Att det är på detta sätt man får högre befattningar gäller alla, såväl kvinnor som män, och torde därmed inte falla under någon typ av jämställdhetsproblematik.
De löneskillnader som finns mellan kvinnor och män som utför samma arbete är däremot orättvist. Detta gap har emellertid minskat under 2000-talet. Överlag visar rapporten att kvinnor successivt erövrar ny mark . Medan männen backar.
I Framtidskommissionens rapport berättas att pojkar länge haft sämre resultat i grundskolan. Betydligt fler pojkar än flickor hoppar dessutom av gymnasieskolan. Detta riskerar att skapa en allt större grupp av män som inte får ett jobb och som därmed löper stor risk att, som rapporten skriver, ”ratas i familjebildning”. Risken är också stor att de istället gör karriär på fel sida av lagen eller att de hamnar i andra sociala problem. En gravt illavarslande utveckling, med andra ord.
Men under seminariet som hölls i samband med att rapportlanseringen fick rapportförfattaren, Patrick Joyce, frågan om hur han såg på problemet. ”Äh, det är inte så farligt. Män klarar sig alltid”, svarade han och skrattade tillsammans med alla andra i rummet.
Mycket tyder på att jämställdhetsdebatten inte strävar efter att ge alla samma möjligheter. Att vara kvinna är idag som att ha ett högt handikapp i golf. Man måste få extrapoäng för att kunna vara med och spela. Resultatet blir att kvinnor berövas på pondus och misstänkliggöras när hon får ett jobb. Samtidigt lämnas männen åt sitt öde och hånas för sina misslyckanden.
Vår tids jämställdhetsdebatt liknar främst ett klassiskt rollspel där kvinnan är den hjälplösa som behöver räddas och mannen den potentiella hjälten som får klara sig själv.