LEDARE
Den 3 maj 1991 antogs en deklaration av Unesco och FN i Windhoek i Namibia under en konferens om vikten av oberoende medier och att det finns mångfald i dessa. Den så kallade Windhoek-deklarationen firas årligen genom Pressfrihetens dag.
En dag att uppmärksamma att just pressfrihet är något som bara 17 procent av världens befolkning har.
I deklarationen slås fast att det är ”nödvändigt att upprätta, vidmakthålla och utveckla en oberoende, mångstämmig och fri press för att underhålla och gynna demokratins ställning i ett land och för att åstadkomma ekonomisk utveckling”.
Och: ”Med en mångstämmig press avser vi att alla slags monopol avskaffas och att det finns så många tidningar och tidskrifter som möjligt som speglar ett så brett spektrum av åsikter som möjligt i samhället.”
I Sverige uppmärksammas dagen bland annat genom en manifestation för journalisten Dawit Isaak som sedan 2001 sitter fängslad för att ha skrivit kritiskt om sitt hemlands ledning. Ett öde han delar med många journalister världen över. Dawit Isaak har inte fått någon rättegång i Eritrea och i Sverige finns hans familj som lever i ovisshet efter att ha kastats mellan hopp och förtvivlan i tolv års tid.
Pressfrihetens dag handlar alltså mest om att ställa krav på de länder där pressfrihet inte existerar. Där reportrar och fotografer med risk för sina liv rapporterar om tillvaron för människor som lever under olika former av förtryck.
Även om vi här i Sverige har en helt annan situation, med en fri press och en starkt förankrad yttrandefrihet finns det anledning att reflektera över vår pressfrihets grunder.
Inte minst när det gäller mångfaldstanken.
Pressfriheten hos oss handlar annars mest om en förväntad frihet från att betala. Allt färre är beredda att betala för att ta del av nyheter, oavsett hur de distribueras. Problemet uppstår eftersom journalistik är en personalkrävande och därmed kostsam verksamhet som alltså förväntas vara gratis att konsumera.
Den som löser detta dilemma är värd en egen dag att firas på.