KRÖNIKA
I morgonprogrammen i tv händer det att programledarna lyfter blicken från Stockholmstrakten och rapporterar om nyheter från övriga landet. Syftet är gott. Man vill visa att Sverige består av så mycket mer än sin huvudstad.
Kanske är jag överkänslig men ibland tycker jag att denna rapportering blir lite som lyteskomik. Programledarna verkar ibland tycka att det är ett humorinslag och det är svårt att dölja hur fåniga de tycker att vissa av nyheterna är.
Det finns en sida på nätet som är vansinnigt rolig, den heter ”Dagens lokaltidningsbesvikelse” och tar upp personer som av olika anledningar anser sig orättvist behandlade eller lurade.
Det finns riktigt roliga inslag där problemen kanske är något överdrivna men också helt vanliga reportage där det är svårare att skratta åt de utpekade personerna.
Som när en lucka till en ugn exploderat när familjens fyraåring satt nån meter ifrån, eller sköterskan som måste ägna en timme varje dag åt att hitta en parkering vid sin arbetsplats (det handlade inte om Visby lasarett).
Vardagliga problem och händelser som man kan tycka har långt större dignitet än att ett tåg kommer för sent i Stockholm när det kommer ett nytt om en kvart.
Problemet med att kritisera hånet mot småstaden/landsbygden är att man själv blir ett ”case”. Bitter landsortsbo med obetydliga problem.
Till skillnad från alla (?) andra tycker jag inte att det är något fult eller förlegat med en dag för att manifestera sin politiska och ideologiska grundsyn. Just 1 maj bär förvisso med sig mindre vackra minnen som får anses symboliseras av de röda fanorna men dagens röda partier i Sverige har faktiskt en modernare syn på samhället.
Det beror förmodligen på att jag tycker politik är vackert. Att ha en idé om hur samhället ska se ut och att själv ta på sig en del av ansvaret för att se till att idéerna förverkligas, det tycker jag är beundransvärt och stort.
Men i dag ska politik helst beskrivas i termer av förakt och den som kan minst brukar tycka mest. Till exempel syns nu påståenden i debatten som på fullt allvar hävdar att lokalpolitikernas enda begär är maktens sötma. De vill komma åt makten i Region Gotland genom att svartmåla majoriteten och de bryr sig inte ett dugg om Gotlands bästa.
Behovet av en ökad dialog mellan politiker och näringsliv/allmänhet har därmed inte bara bäring på att det är politikerna som behöver lära sig hur det ligger till. De som lever i tron att politiskt arbete på kommunnivå innebär ett välavlönat glidarjobb behöver också mer insikt.
När politiker från olika partier kritiserar varandras insatser beskrivs det också ofta av samma personer som ”tjafs”. De efterlyser att man ska sluta ”tjafsa” och enas kring en politisk linje. Något som är nödvändigt i övergripande frågor som infrastruktur, bostäder och näringsliv men skillnaderna måste också synas och uppmärksammas. Annars behöver vi ju bara ett parti.
Det finns mycket att säga om hur lokalpolitiker (av alla färger) sköter enskilda frågor. Men att påstå att de drivs av maktbegär blir bara larvigt för alla som ha någorlunda insikter i villkoren för politiskt arbete.
Trevlig helg!