Biståndsminister Gunilla Carlsson presenterade tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna en rapport om det svenska biståndet till Afghanistan.
Rapporten visar på förändringar i svensk biståndspolitik.
Det var i november förra året som regeringen enades med S och Mp om att utveckla samsyn kring Afghanistanpolitiken.
Utgångspunkten var att mer resurser skulle satsas på en långsiktig civil uppbyggnad. Det säger sig självt att ett sådant projekt inte kan utvärderas efter ett år.
Det är därför mer en rapport över hur de svenska partierna ställer sig till Afghanistaninsatsen. Glädjande nog verkar det finnas en verklig samsyn på viktiga områden och det är värt att notera att Socialdemokraterna numer ställer sig bakom en del principer som tidigare skulle ha klassats som högerpolitik.
Afghanistan är ett av världens mest korrupta länder. Experter menar dessutom att korruptionen växt av det omfattande biståndet från omvärlden. Hade Sverige haft samma biståndspolitik som vi hade för tjugo eller trettio år sedan skulle vi med stor sannolikhet skickat pengar utan att ta vidare ansvar för hur de användes.
Men i dag är anti-korruptionsarbetet centralt i svenskt biståndstänkande. I den förändringen har Moderaterna och biståndsminister Gunilla Carlsson varit pådrivande. Idéerna kommer dock från den akademiska världen. En viktig kraft har varit professor Bo Rothstein och hans "Quality of Government"-institut i Göteborg.
Men det är inte bara förståelsen av hotet från korruption som är nytt. På måndagens presskonferens fick vi också höra Socialdemokraterna representant Kent Härstedt, med stor erfarenhet av biståndsarbete, uttala att ansvaret för Afghanistans utveckling ytterst ligger hos det afghanska folket.
Det är ett efterlängtat brott med den idé om "den vite mannens börda" som präglat mycket av den svenska vänsterns U-landsteori. Där har ofta skulden till krig och fattigdom i tredje världen beskrivits ligga hos västländerna. En syn som sällan hjälpt någon.
Hjälpen till Afghanistan är det största utrikespolitiska projektet Sverige har haft i modern tid. Det innefattar inte bara ett omfattande civilt bistånd, utan också en stor militär insats som redan krävt flera svenska liv. Den militära insatsen är avgörande också för den civila. När regeringen nu kan rapportera att det svenska biståndet gör skillnad för barn och framförallt flickor i norra Afghanistan är det de svenska män och kvinnor som tjänstgjort i den militära insatsen som bör få en extra tanke. Utan deras risktagande hade ingen hjälp värd namnet varit möjlig.