Gästtyckare
De punkter Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är överens om är att kommuner och regioner ska få större generella bidrag, friåret ska slopas och ingångsavdraget inte införas. Kort sagt stoppas två av januaripartiernas löften för att istället ge resurser till en kommunsektor som går på knäna. Jag som moderat tycker det är bra, även om det är tydligt att de fyra partierna som kommit överens om just dessa punkter inte är ett regeringsalternativ.
Reaktionerna på detta har inte låtit vänta på sig. Media, tyckare och politiska kommentatorer har kommit med alltmer hopfantiserade teorier om vem som väljer vem, varför man väljer den man väljer och hur det påverkar de andra oheliga allianserna som ingåtts i riksdagen. Jag tänker osökt på Paradise Hotel och de många tittare som teoretiserar om dessa frågor när de ser nya avsnitt.
För den som inte är en trogen tittare av dokusåpan Paradise Hotel kan man förenklat säga att det handlar om att bilda par med andra deltagare – och den som blir kvar ensam åker ut. Det skapar ett maktspel och paktbyggande som under säsongen leder till nya allianser och brutna löften. Det är tydligt att programmet är ett maktspel – det enda som spelar roll för deltagarna är vem som blir kvar sist. Men ska politiken fungera så?
Politik är absolut ett maktspel. Men det är inte bara ett maktspel. Anledningen till att vi röstar var fjärde år är för att välja företrädare som genomför den politik de gått till val på. Maktspelet är bara en sidoeffekt av politiska reformprogram, ideologiska lösningar och praktiska låsningar. Så – varför kommenteras politiken så ofta som en dokusåpa, när det är så mycket mer? Politik handlar ju framförallt om att genomföra reformer.
Friåret är en politisk reform som syftar till att människor som har ett jobb istället ska få betalt för att inte jobba. Ingångsavdraget som finns i Januariöverenskommelsen är ett krångligt avdrag med mycket begränsade sysselsättningseffekter, som gynnar företag som anpassar sig till politiska pekpinnar istället för marknadens efterfrågan. Är det så konstigt att riksdagen tycker att detta är dåliga prioriteringar, när vi vet att 8 av 10 kommuner står inför stora besparingar? Är det en helt främmande tanke att politiker i Sveriges riksdag röstar som de gör, för att de faktiskt tycker så?
Jag har förvisso bara tolv års erfarenhet av partipolitiken: med ideella uppdrag, lokala uppdrag och en mandatperiod i Sveriges riksdag. Det är sannerligen inget rekord. Men jag förundras ändå ständigt över de krumbukter och trollkonster som används för att förklara olika politiska skeenden. Den enklaste förklaringen är nämligen oftast den som ligger närmast sanningen: politiker försöker genomföra politik de tycker är bra, och försöker motverka politik de tycker är dålig. Allt annat är orimligt.