Ulla Pettersson gör ett halvhjärtat försök att både försvara och kritisera politikerpensionerna. Men det haltar.
Ulla skriver: "? politikern inte arbetar inom det yrke denne är utbildad för", "?utvecklingen inom ursprungsyrket sprungit långt förbi en." Det gäller många andra av oss också. "Ett vårdbiträde? kroppen orkade för tio eller tjugo år sedan inte längre fungerar." Fråga de vårdbiträden som har arbetat i vården i 30 år. De är tvungna att orka. "Alla arbetsgivare välkomnar inte den som återvänder?" Den politiker som återvänder har ett jobb att återvända till. Åtta procent arbetslösa har det inte.
Annorlunda syn
Ulla Pettersson skriver naturligtvis från sitt perspektiv som före detta riksdagskvinna. Jag kan förstå att det är svårt att söka och få ett nytt jobb.
Men vi som ser politikerpensionerna från ett "vanlig anställds" perspektiv ser lite annorlunda på det hela. 25 procent arbetslösa ungdomar som inte kommit in på arbetsmarknaden och i många fall lever på socialbidrag. Invandrare som har ungefär lika hög arbetslöshet. De som blivit arbetslösa och är över 50 år. Lågutbildade kvinnor.
I dagarna hörde vi att 20 procent av industriarbetarna på Gotland är arbetslösa. Akademikerna står idag i kö på Arbetsförmedlingen med liten chans att få jobb. Att då politiker skulle få behålla de förmånliga pensionsavtalen lyser starkt orättvist hos alla dem som förtvivlat söker jobb eller tvingas arbeta fast de är utslitna. Arbetsmarknaden ser helt annorlunda ut idag än för bara tio år sedan.
Kan spara själva
Politiker ska visst ha ett skydd när de slutar sitt uppdrag. Och även om alla arbetslösa får maximalt 16 000 kronor i a-kassa kan jag se att politikerna under det första året kan få lite mer än det, flera fackförbund har 100 dagars inkomstgaranti.
Men med en hög lön har de också kunnat spara för framtiden som vi andra har svårare att göra. Visst ska de få utbilda sig, precis som andra arbetslösa får och därmed lättare bli anställningsbara. Men efter första 300 dagarna, med obligatoriskt jobbsök som andra arbetslösa, ska de fasas ut i Jobb- och utvecklingsgarantin som andra arbetslösa, med den ersättning som finns där. Får politikern ett jobb ska naturligtvis förmånen dras in, precis som för andra arbetslösa. Det finns idag möjligheter att gå runt systemet genom att inte ta ut lön utan bara aktieutdelning. Det måste också begränsas.
Med öppna ögon
Om politiker, speciellt socialdemokratiska, ska kunna kritisera fallskärmar för företagare med trovärdighet måste man först sopa framför egen dörr. Vill man vara trovärdig ska man se till att politikerpensionerna snarast görs om så de liknar den övriga arbetsmarknaden. Politikerna har gett sig in i det hela med öppna ögon. Om pensionen är så pass viktig för att de ska ta ett uppdrag är det nog fel person på den posten. Ulla Petterssons syn på arbetslösa politikers villkor stämmer kanske med dem som har höga poster. Min syn stämmer nog med 90 procent av S-väljarnas och många förtroendevaldas. Vems verklighet gäller?