I början av maj hölls på Finlands ambassad ett seminarium om nationella minoriteters rättigheter och status. Äldreminister Maria Larsson från Sverige och omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson från Finland var bland talarna, liksom allehanda representanter för olika nationella minoriteter.
Katja och Kipa Blomerus från Framtidens Unga Romer höll ett imponerande tal som väckte tankar om majoritetsbefolkningens attityder i äldreomsorgen. De unga kvinnliga företagarna berättade öppet om den romska kulturens särdrag; man visar sina föräldrar respekt och det är en hederssak att ta hand om sina gamla.
De påpekade också att de i vårdmiljöer gärna talar finska, eftersom det ger en känsla av trygghet.
Systrarna Blomerus berättade också om det HVB-hem för romska flickor som de öppnat. Om att de utbildat sig, skaffat alla tillstånd, lyckats få hyra ett hus som renoverats och står klart att ta emot flickorna. Om invigning med fint främmande, självaste integrationsminister Erik Ullenhag, som tagit på sig att så starkt driva romernas sak att många romer upplever att de själva, som det handlar om, kommer i skymundan. Miljoner och åter miljoner skattekronor avsätts till allehanda "roma-projekt" i regeringskansliets regi: vitbok, sanningskommission, delegation, råd. Och till utredningar, förstås.
Dessa romska aktiviteter leds uteslutande av icke-romer: avsuttna ambassadörer och omplacerade generaldirektörer som ska sysselsättas.
Integrationsministern övervarade invigningen av HVB-hemmet Katitzi och hade en pratstund med de unga romska systrarna som av egen kraft orkat ta sig igenom och förbi alla hinder och nu, stolt, kunde visa på sin unika verksamhet: det första HVB-hemmet i Sverige som riktar sig specifikt till en nationell minoritet. Det enda de fått hjälp med är ett bidrag från Länsstyrelsen till viss inredning, bland annat sängar.
"Hur har ni ordnat finansieringen av det hela?" Undrade ministern. "Vi har inte fått någon finansiering", blev svaret. Men huset? Renoveringen? Nej, inga pengar någonstans ifrån. "Vem betalar era löner?", undrade ministern. "Ingen. Vi har ingen lön". Ridå.
Nog borde väl åtminstone en minimal del av alla de många miljonerna som verkar finnas för regeringens roma-projekt kunna avsättas till löner under en kortare period åt de här energiska unga människorna som, helt utan stöd av regeringskansliets romska delegationer och råd etcetera, har byggt upp en verksamhet som ska ge utsatta romska flickor hjälp och stöd och som också ger flera romer arbete? Tills de får romska flickor placerade på hemmet från olika kommuner i landet och verksamheten blir självgående.
Eller ska regeringens romska projekt enbart sysselsätta och avlöna före detta ambassadörer och generaldirektörer?
Visserligen är det helt rätt som Tiina Kiveliö, expert på romska frågor hos Länsstyrelsen, sade vid sitt besök på hemmet:
- Romerna själva måste formulera vad det romska är och hur de ska kommunicera detta till myndigheterna.
Men nu är ju det här en minoritet som inte är van att ta för sig och det är svårt att förstå hur ministerns stab inte såg till att han, som sitter på "roma-pengarna", kände till hela bilden.
Att inte en enda krona av alla roma-projektpengar gått till Katitzi-hemmet, trots att det väl är just bland annat den här typen av verksamhet som utredarna på integrationsministerns kansli sitter och kartlägger behov av, för höga arvoden.