LIBERAL KRÖNIKA
I slutet av mars mordhotades en lokalpolitiker i Skåne. Inte för att han hade förskingrat skattepengar eller låtit svågern bygga den nya arenan – utan för att han skulle rösta ja till en skolnedläggning. En sådan fråga väcker mer ilska lokalt än ett kärnvapenhot från Nordkorea.
Medan Stefan Löfven efter S-kongressen kan hänvisa till formuleringar öppna för tolkningar, består kommunpolitikernas vardag av konkret realpolitik. Antingen lägger man ner en skola eller så gör man inte det. Det första är aldrig populärt, men det betyder inte att det aldrig är fel.
För det finns beslut man inte kan lyssna in. Beslut som aldrig kommer att applåderas, men som är nödvändiga, och i politikeruppdraget ingår att fatta dessa beslut. I vardagligt tal kallas det för att prioritera, vilket är vad politikerna ägnar sig åt när de planerar och klubbar igenom årsbudgetar.
Det ligger i sakens natur att alla aldrig kommer att uppskatta alla beslut och som medborgare har man all rätt att argumentera för sin sak. Samtidigt bör vi bemöda oss med att hålla god ton och inse att de som väljer att engagera sig politiskt – inte sällan på sin fritid – i regel gör det för att de vill påverka samhället till det bättre. Lokalpolitikerna ägnar inte kvällar och helger åt hel- eller halvideella uppdrag för att göra din och min vardag så miserabel som möjligt. De fattar inte beslut för att jävlas och, framför allt, så ansvarar de för helheten.
När finanskrisen exploderade såg jag hur en årsbudget i en kommun krympte från 1,2 miljarder till knappt 950 miljoner kronor på ett fåtal år. Kommunpolitikerna klöv sina hår för att få ihop plus och minus och självklart blev många medborgare arga när deras verksamheter fick mindre pengar. Men det gav inte någon rätt att hota dem, som på vårt gemensamma mandat, beslutade vilka besparingar som skulle genomföras.
Enligt Brottsförebyggande rådet utsattes nästan var sjätte politiker i Sverige för hot eller trakasserier 2011. Lägg till en hel del spott och spe, som inte är olagligt men fullkomligt oacceptabelt. Eller som en av våra nästan 40 000 förtroendevalda kommunpolitiker uttryckte saken för några veckor sedan: Det faktum att jag har valt att engagera mig inom politiken på min fritid medför inte en självklar rättighet att använda mig som ”spottkopp”.
Förutom att det inte skapar ett bra underlag för en saklig debatt, skadar det vårt politiska system. Om klimatet blir för hårt kommer många att dra sig för att ta förtroendeuppdrag. Andra kommer inte att våga fatta vissa beslut på grund av de personliga konsekvenserna, vilket rimmar väldigt illa i en demokrati.
De flesta förtroendevalda är just fritidspolitiker, som ägnar sin lediga tid åt att engagera sig lokalt och sällan får cred för besväret. Det minsta vi kan göra är att inte trakassera dem.