LEDARE: Politiken fattigare utan Leijonborg

På lördagen höll Lars Leijonborg ett av sina sista anföranden som ledare för folkpartiet, i Marstrand, platsen för hans traditionella sommartal. Det måste ha känts tungt för Leijonborg, som helt säkert har värdesatt sitt partiledarskap, men han kan trösta sig med han att i detta sista sommartal lanserade en riktigt god idé: examenspremie för flitiga högskolestudenter. Så kallade "övervintrare", människor som aldrig tar ut sin examen, utan som istället läser på universitetet i en evighet, är en belastning för högskolesystemets resurser såväl som för skattebetalarna, som står för fiolerna. Att ge studenter ett ekonomiskt incitament att på så kort tid som möjligt göra klart sin utbildning är därför ett välkommet förslag. Se här, ytterligare ett exempel på folkpartiets idérikedom på utbildningsområdet. Någonting som inte hade varit möjligt utan Leijonborg. Precis som mycket annat när det gäller folkpartiet.Utan att överdriva skulle man kunna säga att han räddade sitt parti. Han skåpade ut den vänsterliberalism som gjorde att människor tvivlade på att folkpartiet ingick i borgerligheten. Och på så sätt lyckades Leijonborg hålla kvar partiet i riksdagen.Den tidigare partiledaren Bengt Westerbergs positionering av folkpartiet som en kopia av socialdemokraterna var i färd att göra det till ett marginaliserat ytterlighetsparti. Men Leijonborg vågade ta tag i de frågor som människor bryr sig om, skolan och integrationen exempelvis, och yppa obekväma sanningar, som att politiken hade misslyckats inom båda områdena. En förändring som väljarna belönade. Det står idag utan tvivel klart att folkpartiet inte bara är en tung, borgerlig kraft, utan även det parti som har flest - och ofta bäst - idéer när det kommer till både integration och utbildningen. Det är ingen liten bedrift som Leijonborg kan se tillbaka på. Tvärtom är den avgående fp-ledaren en symbol för det slags mod som politiken skulle behöva mer av. Det vill säga modet att ompröva de egna idéerna. Ingen samtida partiledare, anmärkte nyligen en skarpsynt bloggare, kan mäta sig med honom ifråga om att stöpa om sitt parti till det bättre. Inte ens Fredrik Reinfeldt. Det är något som fler borde reflektera över, och ge beröm för. Leijonborg har naturligtvis även sina dåliga sidor: svårigheten att samarbeta med moderaterna, hans familjepolitik som har sökt begränsa familjernas frihet, och för att nämna någonting mer personligt, en viss brist på utstrålning. Men svensk politik kommer trots allt att bli fattigare utan honom. Det är den tydligaste eftertanken efter talet i Marstrand.

Ledare: Politiken fattigare utan Leijonborg