Magnus Lindgren är före detta polis, forskare och generalsekreterare för Stiftelsen Tryggare Sverige, som vill förbättra hjälpen för brottsdrabbade. I en ny rapport lyfter de fram hur olika polisen i olika delar av landet lyckas klara upp våldsbrott mot kvinnor i nära relationer. Under fem år med 80 000 anmälda fall klarades endast 17 000 upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet.
Många politiker är insatta i problematiken och engagerade i frågan om våld mot kvinnor och ändå är utfallet så dåligt. Varför?
‒ Ja, få frågor samlar politiker från höger till vänster som våld mot kvinnor gör. Men ofta är det så att det som är bra i teorin inte fungerar i praktiken, där politik, juridik och myndighetsutövningen inte hänger ihop.
Polismyndigheterna har arbetat mycket med att rekrytera kvinnliga poliser, många föreställde sig nog att det skulle leda till bättre arbete just kring våld mot kvinnor. Varför ser vi ingen sådan effekt?
‒ Det handlar snarare mer om ledning och styrning. Vad man gör och hur. Mycket handlar om hur frågan prioriteras. Vi har rikspolischefen Bengt Svensson som är väldigt kritisk och säger att polisen sviker sin yrkesstolthet, samtidigt som det på andra håll förnekas att det finns problem. Om man inte ens erkänner problemet blir det svårt att göra någonting åt det.
Hur stort är problemet att kvinnor som blir misshandlade av en man de lever med vägrar samarbeta med polis och åklagare efter allmänt åtal?
‒ Det som tyvärr händer är att många i den fortsatta utredningen inte orkar med hela vägen. Här finns ett stort problem att utredningar blir liggande med långa handläggningstider, som kan ta flera månader. Det gör att många kvinnor inte orkar hela vägen fram. Det handlar också om att det brister i stöd till de kvinnor det rör sig om.
Regeringen har under både förra mandatperioden och den nuvarande tillfört resurser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Är det fortfarande så att det saknas pengar, eller handlar det om brist på strategier?
‒ Det stämmer att regeringen har satsat stora resurser och engagemang på dessa frågor och de har även gjort annat, men problemet är återigen skillnaden mellan teori och praktik, mellan ord och handling. Frågan är vad pengarna egentligen kommer till del.
‒ Man har gett Socialstyrelsen i uppdrag att göra haveriutredning i de fall när en kvinna dödats i våld i nära relation. Men Socialstyrelsen säger att deras uppdrag inte innebär att peka ut vem som har begått något fel, och de har ännu inte presenterat någon utredning.
‒ Ekonomiska resurser till kvinnojourer handlar endast om projektpengar i stället för verksamhetsbidrag, vilket gör att de måste sitta och ansöka. Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara bekymrad över bristen på genomslag i de här frågorna, trots ett uppvisat engagemang och satsningar med ekonomiska resurser.
Om en del av problemen beror på svagt ledarskap och brister i kunskap hos polisen. Kan de ändra sig eller behöver vi vänta på en ny generation poliser för att se förändring och förbättring?
‒ Det som är viktigt är att gå från ord till handling. Det måste handla om att avsätta tillräckliga resurser som verkligen kommer till rätt ändamål, kompetenta utredare och rätt attityder från högsta chef ner till de anställda.
‒ Det har pratats så mycket om det här i flera år, det är dags att utkräva ansvar, handling och resultat. Många av oss på Stiftelsen Tryggare Sverige har själva varit poliser och är trötta på att inget sker.