Plan A och Plan B marknadsförs nu var för sig som lösningar för den framtida Gotlandstrafiken. Det är bra att det finns olika pjäser på spelplanen och att inga dörrar stängs när det handlar om nya förslag och kontroversiella idéer.
Det trista är att det finnas viljor på båda sidor som verkar vilja framställa de andra som oseriösa alternativt naiva kravmaskiner.
Gotlandsupproret föddes ur en folklig ilska över att vår väg över havet än en gång riskerade att få sämre framkomlighet. Här enades gotlänningarna och anammade de ståndpunkter som ett samlat Gotland sedan länge slagit fast.
Under många år har ett annat spår drivits av framför allt entreprenören Pigge Werkelin. Långsammare färjor till Västervik. Innan dess förespråkade han ett annat alternativ, nämligen att flyget skulle få del av det statliga stödet eftersom flyget per capita kan vara mer miljövänligt än de bränsleslukande snabbfärjorna som kostar lika mycket oavsett om det är 154 eller 1 540 passagerare ombord.
Ett av Pigges huvudargument mot rådande modell är att Gotlandsbolaget är för dominerande. Därför är det intressant att Plan B, precis som intressant skildrades i en insändare i gårdagens GA, bygger på ett eget sorts monopol. Modellen är skräddarsydd för en specifik operatör till skillnad från dagens modell med en upphandling i konkurrens.
Jag tycker det finns fördelar med Plan B som är intressanta. Inte minst att se till hela resan och att effektivisera den i dag långa restiden och väntan med bussen till Nynäshamn.
Statens inblandning i trafiken ska dock handla om bastrafiken, det är redan i dag möjligt att starta egen konkurrerande trafik.
Det allra bästa hade varit en kombination av Plan A och Plan B. Där Plan A står för bastrafiken medan Plan B kan gå in under högsäsong då det blir fullt på många avgångar vilket innebär att tillväxten för turismen hämmas.