KRÖNIKA
Ett femte jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för att betala statlig skatt och sänkning av den särskilda inkomstskatten (för dem som bor utomlands) blev nästa karamell ur regeringens budgetproposition som presenteras i sin helhet i morgon.
Rent spontant känns det som att det finns andra behov som borde gå före. Men jag inser också att denna inställning är mer emotionellt än sakligt grundad. Jag försöker hitta oberoende källor för att utreda effekterna av jobbskatteavdragen och en pedagogisk förklaring till hur dessa kan skapa fler jobb. De är inte lätta att hitta. Det mesta som är publicerat är åsikter där den ena hittar belägg för att jobbskatteavdragen inte skapar några jobb alls och den andra visar källor som bevisar att det är den bästa vägen för att få fyr på den brasa som är ekonomins motor.
Ett är jag övertygad om och det är att mer pengar till offentlig verksamhet inte är någon universallösning. Vi har vår egen hälso- och sjukvårdsnämnd som bra exempel på detta.
Så för oss alla utan högre kunskaper i ekonomiernas mekanik handlar det om att lita till de experter vi anser vara mest trovärdiga och studera de jämförelser som finns med andra länder. Här har den rödgröna oppositionen gjort vad den kunnat men ändå inte riktigt lyckats nå fram med budskapet att Sverige skulle vara ett land som ligger sämre till än andra jämförbara länder i Europa. De flesta kan ju enkelt konstatera att det är precis tvärtom. Sverige står starkt jämfört med andra länder.
En annan bild som däremot lyckats färga medborgarnas syn på välfärden, även delvis min, är att välfärden är raserad och numera bara tillgänglig för dem som har pengar. Välfärden kan alltid göras bättre, efterfrågan kommer alltid att vara större än tillgången, hur stora resurser som än tilldelas vård, skola och omsorg.
Men jag tror också att Göran Hägglund (KD), socialminister, har en viktig poäng när han säger att de som faktiskt nyttjar vården är mycket nöjdare än de som inte gör det.
Det är inte att bortförklara eller nonchalera de brister som faktiskt finns.
Det femte jobbskatteavdraget ger tolv miljarder i minskade skatteintäkter. Hade dessa miljarder delats ut till kommuner och landsting i förstärkta statsbidrag hade de förmodligen försvunnit i ett svart hål. Behoven är som sagt outsinliga.
Och förväntningarna på vad akutvården ska klara verkar ligga på liknande nivå. Jag läste en artikel i någon av kvällstidningarna där en man fått en fiskekrok som fastnat i bakhuvudet. Detta är självklart extremt obehagligt och en fiskekrok är ju nu så en gång beskaffad att den inte ska gå att få loss. Men att denne person fick vänta till fördel för andra fall som handlade om liv och död är knappast ett exempel på att akutvården inte håller måttet. Ändå presenteras den som det.
Med dessa förväntningar hjälper inga pengar i världen.
Värt att notera är också att den rödgröna oppositionen lovar att rösta emot förslaget i riksdagen men har inga ambitioner att riva upp det vid ett eventuellt maktskifte nästa år.
Bristen på logisk politik fortsätter.