LIBERAL KOMMENTAR
När Socialdemokraterna senare i veckan samlas till kongress i Göteborg ska partiet bland annat anta ett nytt partiprogram. Det sker i en tid som på flera sätt påminner om den då den moderna socialdemokratin föddes.
Det tidiga 1900-talet präglades av en snabb ekonomisk utveckling. Samtidigt som grunden lades för ökad levnadsstandard innebar det också att gamla samhällsgemenskaper slogs sönder. Nya sociala och ekonomiska problem följde i industrialismens fotspår.
Tidens dominerande politiska rörelser saknade svar på utmaningarna. Den klassiska liberalismen predikade att samhället mådde bäst om politiken lämnade ekonomin i fred. Den bokstavstrogna marxismen var lika passiv och avvisade tankarna på politiskt handlade, bortom själva organiseringen av arbetarklassen. Socialismen skulle ju ändå infinna sig förr eller senare om bara ekonomin fick ha sin gång.
Socialdemokratins svar blev att kapitalismen skulle underordnas det politiska, demokratiska, beslutsfattandet. Kapitalismen skulle med andra ord inte avskaffas. Den skulle göras bättre. Ur denna tanke följde i Sverige 1930-talets krispolitik och välfärdsstaten.
Det är lätt att se likheterna med vår egen tid. För precis som det tidiga 1900-talets socialdemokrater stod inför en kapitalism som på några få decennier förvandlat samhället, har dagens globala kapitalism omformat världen. Det är också den kanske viktigaste utgångspunkten i det socialdemokratiska programförslaget.
Miljarder människor har tack vare den globala kapitalismen kunnat resa sig ur fattigdom. Men den globala kapitalismen har också inneburit ökande ojämlikhet i många länder och en världsekonomi präglad av en allt större finanssektor, som kapat banden till den reala ekonomi som den var tänkt att stödja. Samtidigt präglas det politiska samtalet – från höger till vänster – av en uppfattning om att det politiska handlingsutrymmet är kraftigt begränsat.
Man behöver knappast vara socialdemokrat för att se behovet av ett parti som resonerar kring hur politiken kan göra den globala kapitalismen bättre.
Men trots programförslagets beskrivning av den globala kapitalismen, misslyckas man att ta vara på denna möjlighet. Medan socialdemokrater och icke-socialistiska partier i många andra länder i Europa för en livlig diskussion om hur politiskt beslutsfattande bäst bör ske när kapitalismen är global och vilka regleringar av finanssektorn som är önskvärda på europeisk nivå lyser detta helt med sin frånvaro i programförslaget.
Kanske är det inte så konstigt. I ett parti splittrat mellan en partivänster för vilken framtiden redan inträffade i rekordårs-Sverige 1962 och en partihöger där Anders Borg blivit alltings måttstock är det förtvivlat svårt att tänka nytt.