C-DEBATT
(Detta är en debattartikel från Gotlänningens ledarsida. Åsikterna i texten är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ledarsidans hållning.)
Vill du bli politiker? Lönen är urusel, arbetsförhållandena är oregelbundna, du kommer att få en del skäll, ibland helt omotiverat. Förbered dig också på att läsa hundratals sidor byråkratsvenska någon gång i månaden.
Så illa som jag beskrev det ovan är det kanske inte, men faktum kvarstår; det är inte helt enkelt att rekrytera politiker till alla poster som ska tillsättas efter varje val, framför allt inte på region- och kommunnivå.
Hittills har de flesta partier klarat av att fylla sina platser, även om till exempel SD har fått dubblera i flera fall. Avhopp är tyvärr rätt vanliga. Varje regionfullmäktigesammanträde har vi en lista med nyval till olika nämnder att hantera.
Samtidigt kan jag konstatera att många, både i regionfullmäktige och i nämnder inte riktigt blir involverade i arbetet. Diskussionerna förs ofta på en rätt hög komplex nivå, och mängden material som varje enskild politiker måste ta sig igenom är som sagt omfattande.
Jag misstänker att många inte lägger tillräckligt med tid på inläsning och reflektion för att kunna tillgodogöra sig och förstå alla beslut som fattas, och därför har svårt att hänga med i svängarna på sammanträdena. Samtidigt kan man fråga sig vilka krav som är rimliga att ställa på fritidspolitiker – någon ska ju vilja axla det ansvaret också.
Ansvaret för både rekrytering och arbetsformer för politiker ligger hos partierna, och här finns mycket att göra. Centerpartiet har med sin politikerskola hittat ett bra koncept för att både rekrytera och lära upp nya politiker, men det krävs mer.
Hur ska partierna framöver lyckas rekrytera vassa personer som i framtiden kan fatta bra beslut för Gotlands medborgare?
Med successivt minskande medlemstal är det uppenbart att det inte går att fortsätta som hittills. Samtidigt som partiernas medlemstal minskar finns det dock ljusningar. Flera undersökningar visar att ungdomars intresse för samhällsfrågor är ökande, bland annat ungdomsenkäten från myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor.
Hur ska vi ta tillvara detta engagemang utan att döda det i den för en engagerad ungdom ganska chockerande tröga politiska process som är vardag för de flesta förtroendevalda politiker?
Återigen är det partiernas ansvar att lämna gamla hjulspår och våga testa nya lösningar. Är dagens nämndstruktur relevant för framtidens utmaningar? Hur kan vi korta startsträckan för nya politiker? Hur ska vi göra beslutsprocesserna tydligare och mer transparenta både för politiker och medborgare?
Jag har tyvärr inga svar, men hoppas att alla partier förmår lyfta upp denna framtidsfråga på agendan.