LEDARE
Ska vi gissa att antalet bloggar och allmän aktivitet i sociala medier med politiker som avsändare kommer att öka dramatiskt fram till september? Och att lika dramatisk som ökningen blir fram till dess, lika dramatisk blir den totala tystnaden som uppstår den 15 september?
”Valet kommer att avgöras i sociala medier” sades det redan före förra valet. Många panikstartade därför bloggar, Twitter- och Facebook-konton. Men sociala medier fungerar inte som de traditionella att man lägger ut små budskap och hoppas de ska landa i god jord.
Nyckelordet är ”social”. Det innebär att man för en dialog, inbjuder till samtal med en (uppriktig) önskan att faktiskt kommunicera. Och: det funkar inte att börja bygga detta sociala nätverk ett halvår innan valet. Det tar tid att bygga relationer och är det något som inte funkar i sociala medier så är det utanpåverk.
Efter många år med personval är det inte många politiker som anser det nödvändigt att deklarera för väljarna var de står i olika frågor eller vilka kompetenser de har som kan tillföra de politiska beslutsprocesserna kvalitet och hållbarhet.
Att vara politiker på kommunnivå är inget glidarliv. Det kan sägas hur många gånger som helst: kommunpolitiker har ingen politikerlön. De har vanliga arbeten, är pensionerade, sjukskrivna, föräldralediga precis som alla oss andra. Skillnaden är att de ägnar stor del av sin fritid åt ideellt arbete för att forma vårt gemensamma samhälle utifrån sin politiska övertygelse. Det kan som sagt upprepas i evigheters evighet, ändå finns det en uppfattning att politiker lever på skattepengar och har en massa förmåner.
De som har förtroendeuppdrag får ersättning för förlorad arbetsinkomst när de deltar i sammanträden. Har man långt att åka får man också reseersättning. Men det verkliga arbetet, att läsa in sig på ärenden, bedriva opinionsarbete, valkampanja och allt annat som hör till, det sker utan ersättning på fritiden.
Det förtjänar verkligen inte förakt, utan förbehållslös respekt.
Med det sagt får man som politiker aldrig glömma vems uppdrag man har som förtroendevald. Man bör ständigt tänka sig att detta arbete sker inför medborgarnas ögon och på medborgarnas uppdrag.
På fullmäktiges sammanträden har Åke Svensson (S) denna mandatperiod flera gånger klagat på att ledamöterna borde ha agerat tidigare, i nämnderna, och inte lägga nya förslag eller synpunkter på bordet först vid fullmäktige.
Det är förutom ett fult grepp på fullmäktiges demokratiska uppdrag, formellt inkorrekt. För vilka som sitter i nämnder och styrelser har väljarna inget inflytande över, det beslutar partierna enväldigt. Fullmäktige däremot ska ses för vad det är: medborgarnas företrädare.
Detta verkar politiken som helhet ha glömt, man ser det som ren formalia för att klubba beslut som redan är politiskt färdigprocessade.
Här är det dags att tänka till lite överlag.