Alla livsval en människa gör får konsekvenser. En del är trevliga, andra spelar ingen roll och några är rent av obehagliga. För oroväckande många — framför allt kvinnor — hör beskedet i pensionskuvertet till den sista kategorin.
Det beror inte på att kvinnor arbetar mindre än män. Tvärtom utför kvinnor nästan 70 procent av allt arbete i världen. Däremot /förvärvsarbetar/ svenska kvinnor färre timmar än män under sina liv, bland annat på grund av föräldraledigheter, deltidsarbete när barnen är små och vård av äldre anhöriga. Dessutom har kvinnor i snitt lägre timlöner, vilket ytterligare vidgar gapet mellan mäns och kvinnors totala livsinkomster.
Så här har det alltid varit. Bara för att hemmafruarna försvann, försvann inte det obetalda hemarbetet. Av tradition är det kvinnorna som drar det tyngsta lasset på hemmafronten. Det betyder dock inte att det finns en naturlag som säger att det måste vara så och det betyder absolut inte att utvecklingen ska gå åt fel håll.
Därför är onsdagens larm från Kommunal oroväckande. Enligt en färsk rapport arbetar allt fler — i dag upp emot 100 000 personer i Sverige — deltid eller inte alls för att ta hand om en förälder eller en svärförälder. Precis som när det gäller barn är det kvinnorna — döttrarna och svärdöttrarna — som tar det största ansvaret. Extra alarmerande är att det framför allt är lågutbildade kvinnor som står för anhörigvården, alltså just de som verkligen behöver jobba heltid för att få en acceptabel pension.
På DN Debatt (12/12) föreslår SEB-ekonomerna Jens Magnusson och Gunilla Nyström tre åtgärder som ett par kan vidta för att höja siffrorna i kvinnans pensionskuvert: lönearbeta lika mycket, se till att pensionen fördelas så lika som möjligt och undersök om det gemensamma sparandet i högre utsträckning bör gå till kvinnans pension. Ovanstående är extra viktigt i en tid när över hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässor. Enligt Magnusson och Nyström är det i dag inte änkorna utan de skilda kvinnorna som är de största förlorarna i pensionslotteriet, någonting alla inte är medvetna om vare sig före eller efter skilsmässan.
Det här betyder inte att det är fel att välja att gå ner i arbetstid för att ta hand om barn, föräldrar eller svärföräldrar. Däremot visar det på vikten av att vi har en fullgod kommunal omsorg för både barn och äldre, så att anhörigvård är ett val och inte ett tvång. Dessutom visar det hur viktigt det är att man fullt ut vet vad man väljer och vad det resulterar i — inte bara för stunden, utan för resten av livet. Annars kan man egentligen inte kalla det fria valet för ett val.