Flera journalister som jobbar inom public service (SR, UR och SVT) känner sig tvingade att lämna det fackförbund som organiserar journalister i Sverige, Journalistförbundet. Egentligen är det inget nytt fenomen som utlöser denna reaktion. Inom mediebranschen i allmänhet och public service i synnerhet, tillämpas regelmässigt sedan länge så kallad utlasning.
Det fungerar så att när en visstidsanställd medarbetare närmar sig en anställningstid som kvalificerar till förtur till eventuella lediga jobb, får de sluta. Inte som undantag utan som regel. Det är ingen dold verksamhet utan det sker öppet och alla är medvetna om hur det fungerar. Man kan vara hur uppskattad som helst som medarbetare men när elva månader har gått kommer chefen med huvudet på sned och meddelar att nu finns det tyvärr inget jobb längre. Som om det var en lag de var tvungna att följa istället för ett trixande för att komma undan intentionerna i lagen om anställningsskydd.
Journalisterna som lämnar Journalistförbundet går över till Unionen eftersom det har gått med på längre perioder av olika tillfälliga anställningar för journalister. Anställningar kan staplas på varandra under längre tid (10 år!) vilket gör att en journalist kan få välja mellan att fortsätta tillhöra Journalistförbundet och gå hem, eller byta till Unionen och få fortsatt (tillfälligt) jobb.
Detta sker alltså i Sverige 2014 i en verksamhet som styrs av politiska beslut och som ska arbeta i allmänhetens och demokratins tjänst.
I tidningen Journalisten (Journalistförbundets tidning) berättar Gun Karlsson, Unionen-klubbens ordförande på SVT och ledamot i Unionens förbundsstyrelse: ”Eftersom SVT har satt företrädesrätten ur spel så har den ingen funktion. Det ledde till att folk inte kunde fortsätta jobba”.
Frågan är om det är rimligt att en statligt styrd (inte till innehållet) verksamhet ska kunna kringgå lagen år efter år utan att vare sig det gamla eller det nya arbetarpartiet reagerar? Eller nåt annat parti heller för den delen?
Det är klart att både individen och de fackliga företrädarna blir gisslan i en sådan situation. Ska man se till att medlemmen får behålla sitt jobb eller markera emot ett system som man vet inte kommer att ändras och med resultatet att medlemmen får gå hem?
Unionen hoppas på en lagändring mot att stapla visstidsanställningar eftersom Sverige har fått skarp kritik från EU om just detta. I väntan på en lagändring har Unionen valt att "anpassa avtalet till verkligheten".
Mediebranschen präglas av otrygghet från flera håll, vikande lönsamhet och otrygga anställningar går hand i hand. Otrygga journalister är dock inte bara en facklig fråga, var och en kan nog tänka sig vad som händer med journalistiken om de som ska bedriva den går med ständig oro för att bli av med jobbet. Inte för att man gjort ett dåligt jobb eller för att företaget går dåligt, utan för att man riskerar att få tillgång till sin rätt enligt svensk lag.
Valet av vilket fackförbund man ska tillhöra ska också vara frivilligt och logiskt, inte göras under utpressningsliknande former.
Public service styrs av politiska beslut, många privata medieföretag får presstöd. Därmed följer också ett ansvar och krav på transparens för hur verksamheten bedrivs och under vilka villkor.