Ett av de bästa seminarier jag varit på någon Almedalsvecka är fortfarande Kristdemokraternas seminarium om trygghet 2008. Framförallt psykiatrikern David Eberhard var intressant när han resonerade om yttre och inre trygghet. Vad yttre trygghet beträffar är Sverige det tryggaste landet i världshistorien. Här läggs oerhörd möda på att madrassera tillvaron för den vanliga arbetande medborgaren. Livet läggs till rätta, risker minimeras och man ställer inte gärna krav eller utkräver ansvar.
Men viktigast är väl ändå en inre känd trygghet. En trygghet i sig själv, att man har koll på livet och styrkan att klara sig igenom tillfälliga motgångar. Med den sortens trygghet är det sämre bevänt. Och det finns, menade Eberhard, en självförstärkande sjuk relation mellan väljare och valda. Partierna spelar på människors behov av trygghet. Tillsammans driver väljare och valda en utveckling där världshistoriens tryggaste land hela tiden måste göras ännu tryggare. Samtidigt blir medborgarna bara osäkrare och osäkrare på sig själva.
Jag konstaterade då att dessa resonemang om trygghet inte givit mycket avtryck i Kristdemokraternas politik. Så är det fortfarande. Och partiet har heller ingen trygghet i sin egen identitet. Läget är så utsatt att man inte vågar bestämma sig för om frihet eller moralism är partiets bärande idé. Ska medborgarna befrias eller fostras?
Det finns frågor där Kristdemokraterna fortfarande skiljer ut sig. Man vill exempelvis begränsa statens ambitioner att diktera familjelivets villkor. Det gäller pappamånader och det gäller barnomsorgen. Men det stannar huvudsakligen där. Och när det gäller frågor som stryker Kristdemokraterna mothårs – ja, då sträcker man sig fortfarande gärna efter de verktyg som ska övertyga medborgarna om att träffa rätt val. Eller hindra dem att göra fel.
Göran Hägglund har varit partiledare i över tio år. Om han ville bli en modigare partiledare för ett modigare parti så skulle den förändringen ha startat för länge sedan. Han står inför ännu en valrörelse där Kristdemokraterna ska försöka klösa sig kvar på rätt sida av kvalgränsen. Det kan säkert gå bra. Men bättre än så blir det inte.