Efter några års blygsamma ökningar pekar nu befolkningskurvan åter neråt. I ett läge där vi behöver bli ganska många fler för att klara vår välfärd är detta ett större bakslag än att en fluffig vision inte uppnås.
Sedan 2008 har befolkningen på Gotland ökat, från 57 004 till 57 308 (2011). Om minskningen förra året med 67 personer är ett trendbrott eller tillfällig svacka kan bara framtiden utvisa.
Som jag skrivit flera gånger förut är det inte inflyttningen som är problemet, det flyttar in nästan 200 personer i månaden till Gotland. Totalt 2 126 under förra året.
Problemet är att hela inflyttningen äts upp av utflyttningen : 2 132 personer lämnade ön under 2012.
Det föds något färre än vad som dör vilket också är ett ”systemfel” men som självklart hänger ihop med det faktum att många yngre flyttar härifrån för att det inte finns jobb.
Sedan toppnoteringen 1995 med 58 120 invånare har vi minskat elva år och ökat sex. Allra flest var vi dock 1945 då befolkningen uppgick till 59 505.
Samtidigt måste man ställa sig frågan: hur redo är Gotland för att klara en befolkningsökning på cirka 500 personer per år som krävs för att uppnå våra mål om 65 000 invånare?
Hur ser de konkreta handlingsplanerna ut?
Ser man till hela landet så har Sveriges folkmängd ökat med 73 038 personer under 2012, vid årsskiftet var vi således 9 555 893 svenskar.
Med tanke på den uppskruvade invandringsdebatten väntade sig kanske någon att nu få bevis för den massinvandring som pågår och som ”pk-samhället” vill dölja eller tona ner.
Faktum är att invandringen minskat ett par år för att 2012 öka. Detta främst på grund av kriget i Syrien och att många flyr därifrån. Men som vanligt är den största gruppen invandrare svenskar som återvänder till Sverige.
Och alla de hundratusentals somalier som somliga hänvisar till hålller på att invadera Sverige syns inte heller i statistiken. Totalt under 2012 invandrade 103 059 personer. Samtidigt som 51 747 utvandrade under samma period.
Flyktingströmmarna från Syrien och Somalia lär fortsätta, av förståeliga skäl med tanke på den fasa som råder i dessa länder. Och precis som med de stora flyktingskarorna från krigets Balkan på 90-talet innebär det inte Sveriges undergång att ta emot människor i nöd, tvärtom.