Den svenska skolans problem är sammansatta, men jag tror att bristen på ordning, koncentration och arbetsro är det största enskilda problemet.
Men jag vet inte om Folkpartiets förslag om ordningsbetyg i högstadiet och gymnasiet är rätt väg att gå. Det är väl ändå kunskaper som betygen ska vara ett mått på? Kommer ett dylikt betyg i sig att påverka arbetsmiljön i skolan så att den blir bättre? Det betvivlar jag. Det krävs ett attitydskifte hos Sveriges skolledningar och lärare och, i förlängningen, naturligtvis ett attitydskifte även bland eleverna. Det är ett tveksamt om ett ordningsbetyg – som få lärare ser något värde i – är till någon hjälp alls.
Så Folkpartiet har uppmärksammat ett viktigt problem men kanske föreskrivit fel botemedel.
Men vad ska man säga om Lärareförbundets kommentar? Förbundets ordförande Eva-Lis Sirén menade att det som behövs är ”mer resurser” och fler lärare.
– I dag är det så att många lärare tvingas välja mellan att ta itu med eleven och att ta itu med hela klassen, de har inte möjlighet att göra båda. Det handlar om att ha tillräckligt många lärare, speciallärare och att ha möjligheter till insatser. Det kostar pengar och nu har vi en hårdbantad skola.
Sirén larmar om fel saker. Forskningen säger att det som har betydelse för utbildningens resultat är lärarnas kvalitet – inte deras antal. Och Sverige har redan färre elever per lärare än i många länder där både ordning och lärande fungerar bättre än i Sverige.
Svensk skola är inte hårdbantad. Tvärt om satsar vi mycket resurser på skolan i en internationell jämförelse – och mer än vad man gör i många länder där eleverna lär sig mer än i Sverige.
Lärareförbundet verkar vara mest intresserat av att budgetmaximera skolan och av att maximera sin egen medlemstillströmning. Utbildningens kvalitet verkar inte alls vara i fokus. Och därför är Lärareförbundet en del av problemet med den svenska skolan, snarare än en del av lösningen.