Oppositionen tar sig utmattningsrätten

Hur många gånger har inte fullmäktige debatterat den så kallade utmaningsrätten. Men i går var det dags igen.

Suck.

Suck.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Politik2019-10-22 05:36
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Att utmaningsrätten ska återinföras har varit klart sedan länge, även om ärendet återremitterades av en vänsterminoritet som ville förhala frågan vid junimötet i år. Det som var uppe på gårdagens möte var reviderade riktlinjer för utmaningsrätten. Det hindrade inte den samlade vänstern från ännu en tjatig debatt om utmaningsrättens vara eller icke vara.

Utmaningsrätten infördes för tre mandatperioder sedan av den dåvarande borgerliga regimen. Men den hann knappt börja gälla innan vänstern vann valet 2010 och avskaffade den. Det blev något av en symbolfråga för de politiska blockens olika inställning till företagande. Bland annat eftersom en utmaning som hann inkomma rörde lasarettskiosken, som vänsterregimen föredrog att lägga ner istället för att låta någon annan ta över.

Utmaningsrätten handlar i grunden om att företag och medborgare ska genom en utmaning kunna ta initiativ till en genomlysning och eventuellt upphandling av en verksamhet som i dag bedrivs i regionens egen regi. Åtminstone jag föreställer mig att utmaningar bland annat kan komma INIFRÅN organisationen, från regionanställd personal som tror sig kunna bedriva verksamheten effektivare och bättre än i dag.

Det är en brokig samling argument som vänstern anför mot utmaningsrätten. Å ena sidan är det bara administrationsskapande symbolpolitik, en tom och slak flört med näringslivet utan praktisk betydelse. Å andra sidan är det ett farligt hot som kan störta den regionala verksamheten i fördärvet. Å tredje sidan framhöll Filip Reinhag att initiativ till privatiseringar minsann ska komma från politiken och inte från företag eller medborgare.

Varför det? Vad är det som är så allvarligt med att en fråga kan väckas av andra än politiker. Ligger det inte tvärtom ett stort värde inte att man välkomnar initiativ även från andra håll? Och tyder det inte på en oerhörd osäkerhet om man inte på några villkor vill veta av några sådana möjligheter att väcka nya frågor?

Borgerliga företrädare liknade under debatten utmaningsrätten vid medborgarförslagen. Det tycker jag är en mycket relevant jämförelse. Båda dessa möjligheter förorsakar visserligen en del merarbete, och de förslag som inkommer är inte alltid lämpliga att realisera, men det visar också på en demokratisk region öppen för synpunkter där inte alla initiativ måste komma från partipolitiken om denna möjlighet finns.

Jag hoppas att utmaningsrätten ska ge konkreta resultat, men jag förväntar mig ingen samhällsomstörtande revolution.