Det finns få frågor i vilka regeringen åtnjuter ett så stort förtroende som i de ekonomiska. Det är där som förtroendegapet mellan regering och opposition blir som tydligast. Det finns tvivelsutan fog för den uppfattningen, men egentligen torde skillnaden vara ännu större.
Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, är finansminister Anders Borgs (M) stora utmanare. Hon har under de senaste månaderna blivit allt hårdare i sin kritik mot handhavandet av Sveriges finanser. Det hör naturligtvis till det politiska spelet, även om många redan nu börjat tröttna på hennes ständigt återkommande fabulerande mantran.
Andersson har vid ett flertal tillfällen verkat högst omedveten om hur partiets budget egentligen är tänkt att se ut. ”Black out”-situationer kan givetvis uppkomma i stressade situationer, särskilt med ett koppel av ivriga journalister framför sig och en gång är ingen gång, men även mer generöst satta gränser är sedan länge passerade. Det har också inträffat vid flera tillfällen att Andersson har yttrat sig i frågor till synes helt utan förankring i partiet.
Även partiledaren, Stefan Löfven, verkade i en intervju med SVT nyligen fullständigt omedveten om vad partiet har tänkt att bedriva för ekonomisk politik efter ett eventuellt regeringsskifte i september.
På frågan om hur mycket pengar staten skulle kunna få in genom en effektivisering av myndigheternas arbete svarade Löfven: ”Jag har inte det framför mig. Magdalena Andersson gjorde en referens till Danmark, men jag vet inte alls vad det kan handla om. Men jag är helt säker på att det finns effektiviseringar att göra i vår offentliga sektor. Om varje skattekrona ska kunna användas så effektivt det någonsin går måste vi göra sådana här genomlysningar.”
Det kan säkert upplevas som lite charmigt att partiledaren för Sveriges största parti inte har en susning om hur partiet har tänkt finansiera sina eventuella reformer, men det är betydligt allvarligare än så.
Löfvens roll har visserligen aldrig varit att samla finanspolitiska poäng hos väljarna. Däremot ska han hålla ihop laget och uppenbarligen finns det mycket att förbättra i kommunikationen mellan Löfven och Andersson. Om inte ens partiledaren och den ekonomisk-politiske talespersonen klarar av att arbeta tillsammans, hur ska då en socialdemokratisk regering (oavsett vilka andra partier den innehåller) kunna fungera?
Det scenariot bygger dessutom på den välvilliga tolkningen att allt detta beror på kommunikationsproblem. En mindre välvillig men inte nödvändigtvis mindre trolig tolkning är att det är bristande kompetens som ligger bakom. Eller i värsta fall både och.