Europa är idag så gott som helt högerstyrt. Bara de nordiska länderna, exklusive Sverige, och några andra mindre länder - Österrike och Belgien - har socialdemokratiska regeringschefer, eller koalitioner där socialdemokrater ingår.
Resten av Europa styrs av konservativa, marknadsliberala och/eller högerpopulistiska regeringar, eller teknokrater som ersatt folkvalda politiker.
Behovet av politisk förnyelse är skriande, men de förutsebara öppningarna är få den närmaste tiden. Med ett viktigt undantag - Frankrike, som har både president- och parlamentsval i vår.
Vinner vänstern presidentvalet?
Första presidentvalsomgången genomförs den 22 april, den andra 6 maj. Valet till parlamentet (Nationalförsamlingen) genomförs den 10 och 17 juni. Vinner vänstern presidentvalet, är det sannolikt att även parlamentet får vänstermajoritet, och vice versa.
De personer som fransmännen erbjuds att välja mellan i april är främst den sittande presidenten Nicolas Sarkozy (för det konservativa UMP), socialisten François Hollande (som kan påräkna stöd från De gröna i en andra omgång), och jokern i leken, Marine Le Pen från det högerpopulistiska och främlingsfientliga Front National (FN). Hollande leder loppet, men Sarkozy som länge legat risigt till i opinionsmätningarna är honom numera i hasorna. Sarkozys popularitet började dala redan något år efter segern över Ségolène Royal (då sambo och livskamrat med Hollande) 2007. Mycket handlar om Sarkozys vidlyftiga privatliv, föga presidentlika framtoning och korruptionsanklagelser (både gamla historier och sådana som inkluderar den 23-årige sonen Jean Sarkozy och presidentens nya fru, Carla Bruni).
Men viktigare är troligen att Sarkozy bara till en blygsam del levt upp till vallöftet att modernisera Frankrike och få folk i arbete igen. Den franska ekonomin balanserar just nu på recessionsstrecket.
Framstå som Europas räddare
I stället har Sarkozy ägnat sig åt att - tillsammans med Tysklands Angela Merkel - framstå som Europas räddare. Det tilltalar många fransmän, som uppfattar sig själva som de verkligt sanna européerna, ibland till och med som EU:s ägare.
Men när Frankrike får sitt kreditbetyg sänkt, är det inte lätt att låtsas vara jämställd partner med Merkels Tyskland. Men Sarkozy är en fighter, och det är inte omöjligt att han lyckas vända även den motgången till sin fördel.
Socialisterna har som vanligt haft svårt att få ordning i de egna leden. Partiets tilltänkte kandidat, Dominique Strauss-Kahn, arresterades för påstått våldtäktsförsök på en hotellstäderska i New York.
Sedan utbröt en strid mellan Hollande och hans efterträdare som partiledare för socialisterna, Martine Aubry om vem som skulle ställa upp mot Sarkozy. Den försiktige och okarismatiske Hollande vann, och har sedan gjort upp med De gröna om valsamarbete.
Den 44-åriga frånskilda Marine Le Pen har delvis moderniserat bilden av sitt parti, och lockar väljare från både höger och vänster. Klämmer hon in sig som en av segrarna i första omgången, ställs hon mot endera Sarkozy eller Hollande, och vi får en upprepning av valet 2002 när socialisterna tvingades sluta upp bakom högermannen Jacques Chirac för att förhindra att Marines pappa, Jean-Marie Le Pen, flyttade in i Elyséepalatset.
Politisk injektion
Fransk politik är i mångt och mycket en familjeaffär. Men det hindrar inte att en socialistisk valseger skulle kunna ge Europa en välbehövlig politisk injektion. Många goda idéer med stark genomslagskraft har kommit från Frankrike alltsedan franska revolutionen 1789, och vem vet vad en ny uppsättning ledare i Paris skulle kunna uträtta.