LEDARE
Förutom risken att Oskarhamnslinjen klassas som en B-linje är Trafikverkets förfrågningsunderlag om den framtida Gotlandstrafiken inte alls någon katastrof.
Tvärtom finns här alla möjligheter till en eller flera bra lösningar för vår viktiga färjeförbindelse.
Borta är alla detaljkrav och underlaget är istället en inbjudan till intresserade rederier att skapa sina egna modeller och presentera dessa. En grundförutsättning för att detta ska vara just bra är dock att de löften som gavs i går var mer än ett köttben kastat till gotlänningarna för att få lugn och ro.
Det sades nämligen att hög standard ska belönas med högre poäng i bedömningen av de olika alternativen.
Istället för att prata knop anger Trafikverket nu en gräns för överfartstiden. De får inte ta mer än 3,45 till Nynäshamn och 4 timmar till Oskarshamn. I praktiken är det samma nivåer man talade om i det utkast som presenterades i januari.
Och det är här som den kanske största nackdelen finns. Det är kortare mellan Visby och Oskarshamn än mellan Visby och Nynäshamn. Att tillåta en timmes längre överfart till Oskarshamn innebär att öppna för mycket långsammare båtar på den södra linjen.
Möjligheten att vara flexibel söderut finns inte eftersom det bara går en tur om dagen på den linjen. Att däremot, till exempel, ha en tur med dagens fart och en som tar en kvart längre till Nynäshamn är en intressant idé. Förutsatt att farten är kopplad till priset: lägre fart=lägre pris.
Prisfrågan hålls öppen och här finns inga riktlinjer mer än att det ska finnas ett tak för gotlänningar och gods. Här finns också det stora (fortsatta) orosmomentet. För det är inte priserna för oss som bor här som är eller varit problemet, det är kostnaden för dem som vill komma hit, på semester eller för att hälsa på släkt och vänner. Kommer trenden att fortsätta blir Gotland snart bara tillgängligt för bofasta och välbärgade sommargäster.
Däremot är det väldigt konstigt att miljöaspekten inte finns med i underlaget. I alla fall inte som det presenterades i går. Svaveldirektivet, osäkerheten kring oljepriset och den allmänna nödvändigheten av att gå från fossila bränslen gör att denna fråga är omöjlig att runda. Om man inte gör något för att möta dessa ”utmaningar” i upphandlingen kommer man förr eller senare att få ta tag i dess konsekvenser.
Att ställa detaljerade krav är ingen ultimat lösning eftersom utvecklingen går snabbt och det som är i framkant på bränslesidan i dag kan vara passé i morgon. Men miljöpåverkan borde väga tungt i poängsättningen när anbuden ska bedömas och det borde vara en tydlig signal från början.
De grova dragen i förfrågningsunderlaget öppnar för spännande och bra lösningar.
Men ansvaret vilar ännu tungt på Trafikverket och regeringen i vilka avvägningar och bedömningar man gör när anbuden väl kommit in.