LEDARE
Inför valet 1994 ”hotade” journalisten Maria-Pia Boëthius och forskarna Agneta Stark och Ebba Witt-Brattström med att starta ett kvinnoparti av sitt nätverk Stödstrumporna. De etablerade partierna tog hotet på allvar och alla började prata jämställdhet och att ha varvade listor. Alla partier ”kom ut” som feminister i svallvågorna efter den stora uppmärksamheten kring jämställdhetsfrågorna. Det blev lika självklart att vara feminist som att vara för människors lika värde på andra sätt.
Med tanke på den tid som passerat sedan dess borde dessa frågor ha fått en förankring i både politik och övriga samhälle men tyvärr ser det i dag inte ut att gå åt rätt håll. Antifeministiska rörelser är starka och feminist har åter blivit något av ett skällsord. Andelen kvinnor i bolagsstyrelser minskar.
Nu har vi ett ”kvinnoparti” genom Feministiskt initiativ, som tyvärr har valt en utpräglad vänsterprofil vilket blir ett motstånd för många feminister som inte identifierar sig som vänster.
Att ha kvotering i politiken (varvade listor) har levt kvar efter Stödstrumpetiden, som en självklar ambition hos de flesta partier. I näringslivet är jämställdhet däremot inte någon prioriterad fråga. Något som fått finansminister Anders Borg (M) att föra upp tankar om kvotering i debatten.
Och som ett brev på posten går somliga i taket och påstår att det skulle betyda att kvinnor fick ta plats inte för det de kan utan för det de är. Som om alla män i alla styrelser sitter där de sitter tack vare sin kompetens och inget annat.
Tillåt mig tvivla.
Ett sådant synsätt gör ju också att hela tanken med jämställda styrelser faller. För om kompetens är lika med manlig kompetens behövs ju inga jämställdhetsambitioner.
Kvinnor skulle alltså, enbart på grund av sitt kön, vara mindre kompetenta för styrelsearbete i näringslivet än män.
Åter: tillåt mig tvivla.
Jag läste ett mycket tänkvärt blogginlägg av Anna Karlsson, gotländsk företagare som utbildar i jämlikhet, mångfald och jämställdhet. Hon gav en bild av hur kvinnor och män kan bete sig i ett projekt, denna gång en gemensam middag. Kvinnor som sticker in huvudet i köket och frågar vad de kan göra, män som sticker in huvuden, fäller något mossigt skämt och går och sätter sig och väntar på att allt ska bli klart. Väldigt kort sammanfattat, men ni fattar.
Margaret Thatcher har satt ord på samma fenomen: ”Vill du ha något sagt, be en man, vill du ha något gjort, be en kvinna”.
Kanske är det själva styrelsearbetet det är fel på när kvinnors kompetens inte platsar? Det kanske, helt enkelt, är lite för mycket snack och lite för lite verkstad?