Meddelarskydd är en mycket viktig del i vår demokrati.
Att offentliganställda, utan risk för repressalier, ska kunna lämna uppgifter om verksamheten till medier är ofta en förutsättning för att oegentligheter och felaktig myndighetsutövning ska bli kända och därmed möjliga att åtgärda.
Det viktigaste i skyddet är att det är förbjudet för arbetsgivaren, myndigheten, att fråga efter vem eller vilka som lämnat uppgifterna till medier.
När offentlig verksamhet läggs ut på privata utförare följer det offentliga uppdraget med. Det är inte privat längre även om företaget är det.
Därför måste det vara självklart att eftersträva att meddelarskydd ska gälla vid sådana uppdrag. Flera kommuner har sådana krav i sina upphandlingar och i september 2009, lämnade Björn Jansson (S) en motion om att kravet borde gälla även på Gotland.
I och för sig motsägande eftersom samme Björn Jansson precis innan motionen lades, i ett annat sammanhang kallat det för "odemokratiska metoder" när en tjänsteman på länsstyrelsen utnyttjat samma rättighet.
Tjänstemännen på ledningskontoret har inte hittat någon laglig grund för att anta motionen därför föreslår de att motionen ska avslås.
Den rödgröna majoriteten röstade för motionen, oppositionen emot.
Det är gängse juridisk praxis, att inte genomföra det som inte är bokstavligen tillåtet. Politiken har lite större svängrum än så.
Saken har heller inte prövats i de kommuner där man infört krav på meddelarskydd.
Att säga nej innan man vet om det är möjligt är minst sagt onödigt. Det visar på en ängslig inställning som inte tar parti för medborgarna.
Det värsta som kan hända är att saken, om den prövas, befinns strida mot lagen och då får man anpassa sig till det.