6 000 människor har dödats i Syrien sedan oroligheterna utbröt för snart två år sedan. Det uppger FN i en ny rapport.
Det är ett massmördande som kan jämföras med vad som hände på Balkan under de jugoslaviska krigen på 1990-talet. Men då reagerade ”väst” mer kraftfullt, diplomatiskt men också militärt. Nato flygbombade till och med Belgrad för att tvinga Jugoslaviens diktator Milosevic på knä.
Låt vara att den internationella insatsen dröjde, och att FN-trupperna var för svaga för att förhindra massakern i Srebrenica.
Verkningslösa reseförbud
Vad vi hittills sett när det gäller Syrien är några verkningslösa reseförbud mot ledare som ändå inte kan lämna landet.
I övrigt vänder Europa och USA ryggen åt dödandet, lidandet och de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter i Syrien. Allmänheten trubbas av. Vi noterar att dödandet fortsätter, men vi anammar alltmer politikernas och ”experternas” tes att inget går att göra för att stoppa inbördeskriget i Syrien.
Men är det verkligen riktigt? Kan vi inte göra något för att stoppa dödandet eller åtminstone minska lidandet?
Det ligger visserligen något i att ”I Syrien finns det inga bra alternativ, bara dåliga”. Men ibland kan till synes dåliga alternativ vara bättre än att ingenting göra.
För att börja med den militära optionen: Varför försökte sig det annars så krigiska Nato inte ens på att upprätta begränsade flygförbudszoner för att skydda de syriska flyktingar som samlades vid Turkiets gränser?
Turkiet är ett starkt Natoland, vars gränser dessutom vid flera tillfällen kränkts av Assadregimen.
Man har svårt att föreställa sig att Assad skulle ha trotsat ett sådant förbud, med risk att få sitt flygvapen utplånat av Natos flyg och missiler.
Stupade det på Turkiets motstånd, eller på risken för konfrontation med Ryssland (en risk som också fanns i Serbien på sin tid)? Eller berodde det helt enkelt på att ingen av stormakterna i väst fann det mödan värt att ingripa? I Syrien finns ju inga större oljetillgångar att exploatera som i Libyen.
Risk för ett nytt Irak
Det fanns – och finns – stora risker med ett militärt ingripande i Syrien. Även med FN:s välsignelse, vilken alltså saknas på grund av Rysslands och Kinas motstånd.
Men det är svårt att se något alternativ som är sämre än att låta Assadregimen fortsätta slakta sin befolkning och driva miljontals syrier på flykt från sina hem. Ett blodbad som vi kanske bara sett början på, och som mycket väl kan fortsätta när regimen fallit.
Risken är stor att vi får ett nytt Irak: Syrien delas och blir en tummelplats för krigsherrar och en ny generation terrorister.
Utnyttja diplomatin
De diplomatiska möjligheterna har inte heller utnyttjats till fullo. Påtryckningarna på Putin har varit lama, trots Rysslands ekonomiska beroende av Europa.
USA har inte gjort mycket för att hindra Iran från att använda Irak som transportled för vapen och annat stöd till Assadregimen.
I stället för att bojkotta Iran för dess påstådda kärnvapenplaner, en bojkott som ses som hyckleri i en stor del av världen, borde sanktionerna ha riktats mot Irans öppna stöd åt en folkmordsregim.
Men skamligast av allt är att tiotusentals syrier just nu fryser och svälter i tältläger vid Syriens gränser, relativt lätt tillgängliga för bistånd genom grannländerna.
Varför inte föra ut dem till säkrare platser i Europa?
Det finns absolut ingen ursäkt för att vi inte hjälper människor i nöd när vi har möjlighet. Europa är inte fattigare än att vi har råd att öppna dörren när grannen som råkat ut för en olycka ber att få bli insläppt i värmen.