Det är ungefär lika häftigt att konfrontera framtidens äldreomsorg som att öppna det orange kuvertet från Pensionsmyndigheten.
Åtminstone verkar tendensen att ignorera komplexa problem som rör åldrande gå igen på olika nivåer. Det är förvisso svårt och ofta nedslående med äldrefrågor. I tidningen Dagens Samhälle konstaterade Berit Rollén och Monika Olin Wikman, båda med ett förflutet som bland annat landstingsdirektörer, nyligen att inget hänt sedan de för några år sedan publicerade boken ”Vi vill inte bli gamla: som äldreomsorgen ser ut i dag” En uppföljande debattartikel i slutet av förra året möttes också av allmänt ointresse.
Sammanfattningsvis påtalar författarna att dagens äldreomsorg inte kommer att räcka till i framtiden, varken sett till satsade resurser, kvalitet eller förmåga att möta individuella önskemål. De föreslår därför en äldreförsäkring som ska garantera att alla får sina grundläggande behov av vård och omsorg tillgodosedda. Samtidigt som det ovanpå detta måste finnas stora möjligheter att köpa till tjänster som gör att man även på ålderns höst kan behålla den livsstil man är van vid.
De har en viktig poäng. När äldrefrågor debatteras handlar det framför allt om akuta missförhållanden och enskilda skräckexempel. Den typen av bevakning behövs – det visar inte minst fallen och journalistiken som ledde till Lex Sarah. Men att uppmärksamma så kallade skandaler behöver inte utesluta en konstruktiv debatt om de långsiktiga problem som tveklöst hägrar.
Det är lätt att uppfatta svensk äldrevård som ett haveri just för att skandalrubriker dominerar medierna. Generellt fungerar äldrevården dock i de flesta kommuner, men inte på ett sätt som automatiskt garanterar morgondagen. Om frågor som finansiering och kvalitet ur individperspektiv inte sätts på dagordningen kommer äldreomsorgen inom överskådlig tid att få ett batteri med problem, som framtidens pensionärer knappast lär tolerera.
Att både politiker och medborgare nu sticker huvudet i sanden innebär inte att blivande pensionärer kommer att acceptera undermålig vård och service. Rollén och Olin Wikman förvånas över att vanligtvis driftiga 40-talister inte redan står på barrikaderna, men detta kan ha att göra med att de går i pension på förhållandevis goda villkor. När yngre generationer, som rundar av karriären med sämre ekonomiska förutsättningar och dito utbetalningsvillkor, möter verkligheten så lär debatten hårdna.
Rollén och Olin Wikman vill parera en sådan utveckling, och kommer med ett konstruktivt förslag i form av en äldreförsäkring. De efterlyser också strategier för att höja kvaliteten och öka valfriheten. Och visst är det rimligt att människor får möjlighet att välja livsstil också när åldern börjar ta ut sin rätt. Det är dags att agera utifrån den insikten.