Det är härligt att läsa Jonas Niklassons krönika härintill med exempel ur riktiga livet när människor tar makten över sin egen situation.
Det här är något jag tycker saknas lite överallt, insikten om att det går att påverka sin egen situation. Det är också en viktig skiljelinje mellan de båda blocken: det borgerliga och det rödgröna.
Det handlar inte om att lämna någon åt sig själv utan att stärka människor och skapa möjligheter att göra egna val.
Alltför många låter bli att sätta emot eller göra sin röst hörd på ett sätt som kan göra skillnad.
Ibland verkar det till exempel vara omöjligt att göra saker om inte "samhället" står för både form och finansiering. Som att åka buss och utbilda sig.
Bussiga kortet i Visby blev en valfråga för de rödgröna. Det talades inte så mycket om vad man ville åstadkomma med detta utan mer om hur omöjligt det skulle vara för ungdomar att åka buss utan Bussiga kortet. Som om bussen inte fanns som ett alternativ ändå.
När man pratar om att hjälpa människor ur arbetslöshet talas det om arbetsmarknadsutbildningar som det enda alternativet. Färdigsydda utbildningar som samhället ska anvisa de arbetslösa.
Istället för att uppmuntra människor att utbilda sig utifrån en lust att lära sig något. Det går alldeles utmärkt att utbilda sig, läsa in betyg man saknar, utan att Pappa Staten pekar med hela handen vilket utbildning man ska gå.
Uppmuntra det egna initiativen. Visa att det är fullt möjligt att ta makt över sitt eget liv, att göra skillnad, påverka.
Det är svårt att ta upp det egna ansvaret för det finns alltid de som inte vill förstå vad man menar utan kommer med kommentarer att "nu ska alla sjuka och långtidsarbetslösa skylla sig själva". Vilket det naturligtvis inte handlar om.
De som samhället har låtit stå utanför arbetsmarknaden i flera år har självklart helt andra förutsättningar än någon som är fullt frisk och nyligen aktiv på arbetsmarknaden.
Jag pratar om friska människor och samhällets attityd rent generellt gentemot sina medborgare.
Att känna att man har makt över sitt eget liv är samhällets största uppgift att lära sina medborgare. Och att se till att det finns ett fungerande skyddsnät för de som av olika anledningar inte klarar det.
Varför ska det vara så provocerande för många att ens prata om?
Till sist är det också härligt med politiker som vågar använda humor och inte ta sig själva på så otroligt stort allvar.