Det gläder mig oerhört att Ingrid Thunegard reagerar och replikerar på det jag skrev om starka personer som kan "ta över" en grupp eller verksamhet och konsekvenserna av detta.
(Intressant att notera att de två återkomande skribenterna på Gotlands Folkblad, Ingrid Thunegard och Wera Svensson, tycker ämnet är intressant medan Håkan Ericsson ännu, vad jag kan minnas och se i arkivet, inte med ett ord kommenterat debaclet inom Visby domkyrkoförsamling).
Ingrid Thunegard utgår från att jag försvarar de mekanismer jag försökte beskriva i lördags. Det var alls inte meningen, jag ville mer ge min bild av hur jag tror det fungerar och att jag kan ha förståelse för hur det blir som det blir.
Att dessa strukturer gradvis växer fram. Som med misshandel och missbruk som långsamt blir det som är normen, likadant tror jag det är med en kultur där auktoritära ledartyper "tar över".
Jag läste också med stor glädje Lena Andersson som i DN samma dag var inne på samma linje. Hon förklarar det så på pricken:
"De auktoritära har tidigt lärt sig att inte visa osäkerhet. När de är rädda går de på attack, utsöndrar ännu mer auktoritär gas tills omgivningen retirerar. Prestige och förödmjukelse är fästpunkterna de orienterar efter. De pladdrar aldrig, utan skapar tystnaden som får andra att pladdra. De räddar inte andra ur obekväma situationer men vet hur man försätter dem där".
Låter det bekant?
Det som Ingrid Thunegard uppfattar som att jag tassar fram och vill tillgodose alla handlar snarare om att jag förstår alla parter i en sådan organisation.
Jag kan förstå och känna stor empati med dem som känner det ogörligt att helt plötsligt ställa sig upp och säga att "nej, nu tycker jag att vi måste ändra vårt arbetssätt".
De jag aldrig kan känna sympati med är de som aldrig någonsin säger vad de tycker, inte ens när en kamrat tar striden och allt de behöver göra för att nå förändring är att säga att de håller med.
Det är ren och skär feghet och ryggradslöshet. Hoppas ni förstår nyanserna i detta resonemang.
När det gäller att tappa ansiktet kan det handla om en person som i en mindre gruppering har skapat sig en position som blivit hans eller hennes hela identitet. Han eller hon gör ingen egentlig skada men som ny i gruppen/sammanhanget ser man förmodligen genast att personen överdriver sin egen betydelse och att alla i dennes omgivning ler lite generat och rycker på axlarna.
Att ifrågasätta och utmana denna auktoritet kan leda till stor personlig förlust för personen i fråga. Något man inte är beredd att bidra till (att välja sina strider). Men jag tänker mig att ett sådant ifrågasättande också kan leda till en gigantisk lättnad för en person som känt sig tvungen att ta tag i allt själv?
Hur som helst är min poäng att det inte är så enkelt, frågan har flera dimensioner och det är inte lätt att rumstera om i strukturer som byggts upp och normaliserats under lång tid.
Men som med alla jobbiga och känsliga frågor kan det mesta lösas upp genom att man pratar om det.
Det var det som var min ambition och jag hoppas innerligt att fler ger sig in i debatten, antingen offentligt eller i de grupper där man själv medverkar.