LEDARE
Skriver man inte det man menar kan man inte klaga över att den som läser inte begriper ens poäng.
Häromdagen skrev jag om min frustration över att dagens politiska bevakning handlar mer om åsikter än fakta. Först säger politiker 1 sin mening, sen säger politiker 2 tvärtemot. När detta är klart kommer en politisk reporter och säger sin mening om de två politikernas meningar. Därefter är det inte ovanligt att en retorikexpert kommer in och säger sin mening om HUR de andra framförde sina meningar och kanske kryddar det hela med en recension av hur de såg ut medan de gav oss del av sin mening.
Jag vill inte hämta mina underlag och kunskaper från åsiktsbloggar eller andra som har en agenda med hur de tolkar verkligheten. Jag vill ha en saklig rapportering för att själv bygga min uppfattning. Jag vill lyssna direkt på vad politikerna säger, inte bara dem jag själv sympatiserar med.
Just den dagen när jag skrev denna ledare var jag så in i märgen trött på all polemik så det blev en ledare fattig på energi och stringens. Så blir det ibland, men min huvudpoäng står jag fast vid: vi behöver mer journalistik som reder ut, inte bara förmedlar åsikter och sammanfattar med vad ens egna reportrar tycker.
Men att ta just arbetslösheten som exempel var inget genidrag, den går ju att hitta klara fakta om och dra sina egna slutsatser. Det jag menade var att i en direktsänd debatt kan två politiker få kasta sina siffror i huvudet på varandra hur många gånger som helst utan att en programledare eller intervjuande reporter ber dem förtydliga, eller förklarar att båda har rätt men mäter olika saker.
Ulla Pettersson menar att andelen sysselsatta i dag är fler än när alliansen tillträdde helt enkelt eftersom vi har blivit fler i landet. Det har alltså skapats 200 000 fler arbetstillfällen av sig självt, bara genom att vi blivit fler.
Som hon också skriver kan ingen veta hur det skulle ha sett ut om Socialdemokraterna fått styra. Jag är tämligen övertygad om att arbetstillfällen inte kommer av sig själva, men som sagt, här kan vi alla bara tro.
Mediebevakningen av svensk politik har mer och mer blivit som bevakning av idrott, i termer av vinnare och förlorare, opinionsundersökningar blir politikens serietabeller och valrörelsen blir slutspel som kröns med en SM-final på valdagen. Politikerna anpassar sig självklart till detta eftersom det är via medierna som de flesta väljare skapar sin uppfattning, både traditionella och sociala medier.
Det skapas en symbios som gör politiken till ett spel, en sport.
Och jag blir en ofrivillig sportreporter, redan proppmätt på seriespelet.