En sen kväll under en helg av seminarier blev jag för många år sedan vittne till ett meningsutbyte där de två deltagarna var lite väl engagerade. "Debatten" ägde rum på ett hotellrum och den mest hetlevrade "debattören" famlade till slut efter något att kasta på den andre. Det blev tyvärr gideoniternas hotellbibel. Den missade som tur var. Och måltavlan replikerade:
- En bibel, min herre, är inget argument.
Det var ju en snygg variant på den mer bekanta "en gatsten är inget argument".
När det handlar om en bibel får ju talesättet dessutom en djupare innebörd. Åtminstone i en sekulär stat som Sverige. Det är inte ofta det hänvisas till bibeln eller religionen i svensk politisk debatt, ens av troende. De flesta anser att religionen och politiken är två olika sfärer.
Kanske är det därför man lätt känner sig lite obekväm med situationen när kyrkans män och kvinnor ger sig in i den politiska debatten. De hänvisar kanske inte till kapitel i bibeln för att stärka sin argumentation, men de bär med sig tyngd och auktoritet från sina uppdrag och sitt engagemang.
Men i den regeringskritiska insändaren i gårdagens GA åberopar diakonen Marie Larsson faktiskt Gud. Eller hon ber i alla fall Gud om att fixa det som hon anser att den borgerliga regeringen misslyckats med att skapa - ett "människovärdigt samhälle".
Ett hårt omdöme om dagens samhälle. Ovärdigt för människor.
I en insändare intill Marie Larssons påpekade riksdagsledamoten Gustaf Hoffstedt (M) att diakonen inte bara är Marie Larsson - utan Marie Larsson (V), kommunalpolitiker för Vänsterpartiet i Nynäshamn. Och plötsligt framstår hennes angrepp på alliansens politik i ett annat ljus.
Är det inte märkligt? Hennes argument och erfarenheter av situationen för utsatta är fortfarande samma som innan. Men plötsligt har hon berövats hela Svenska kyrkans tyngd och auktoritet.
Under diakonens dräkt dolde sig något mer. Som ändå är något mycket mindre. En utklädd politiker.
Det stärker ju inte Marie Larssons personliga trovärdighet att det är någon annan som måste berätta om hennes politiska hemvist.
Men det är klart att man kan vara en regeringskritisk Vänsterpartist och samtidigt en medkännande kristen. Precis som man kan vara borgerlig och samtidigt en medkännande kristen, som ser betydande risker för samhällets utsatta i en rödgrön regering. För det är ju inte av Gud givet att Lars Ohly vore den bästa statsministern.
Bibeln och religionen är därför sällan goda argument i politiska frågor. Och inga kyrkliga företrädare är politiska sanningsvittnen - oavsett vilka partier de tillhör, oavsett om de är partilösa.