Strax före månadsskiftet höll Region Gotland frukostmöte om företagsklimatet. Då talade bland annat regionstyrelsens ordförande Åke Svensson. Om mätningar av företagsklimatet sade han bland annat:
"Som man ropar i skogen får man svar."
Jag vet inte i vilken gotländsk tallskog som Företagarna var ute och ropade innan de sammanställde halvårets småföretagsbarometer. Men den presenterades i veckan och inte var det rolig läsning. Gotlands konjunktur skattas som den svagaste i hela Sverige.
Jag minns när det var tvärt om. I november 2009 började jag en ledare om Företagarnas småföretagsbarometer så här:
"Gotland är en isolerad ö... av högkonjunktur."
Man fick överhuvudtaget en mycket ljus bild av barometern:
"Bland de gotländska småföretagen är det tre gånger fler som nyrekryterar än som tvingas minska personalstyrkan. I riket är de småföretag som krymper fler än de som växer.
På Gotland ökar orderingången för 53 procent av småföretagen och minskar för bara nio procent. I Sverige som helhet rapporterar ungefär lika många företag minskande respektive ökande orderingång."
Men nu är det alltså tvärt om. Det går knackigare för näringslivet på Gotland än på fastlandet. Och arbetslösheten är högre på ön än på fastlandet. För fyra år sedan var även det tvärt om.
Jag skulle vilja fråga Åke Svensson hur mycket av ansvaret för den här utvecklingen som hans rödgröna majoritet är beredd att ta på sig. Men på frukostmötet sade han ju också att sanningen ligger i betraktarens öga. Så jag kan ju ana mig till svaret skulle låta.
Som man ropar i skogen får man svar? Pyttsan.
Men oavsett vad man tror om orsak och verkan – om företagsklimatet och företagens utveckling – så borde alla jämförande undersökningar åtminstone övertyga de rödgröna om allvaret i situationen. Men jag tycker att det verkar som att de inte alls låter sig påverkas. Som om företagsklimatet vore en nebulös, diffus egenskap i verklighetens utkant som inte påverkas av politiska beslut.