Det var ganska häftigt att få vara med på s-kongressen i går, om än bara via tv och dator. För en som är nördigt intresserad av politik och föreningsformalia är såna tillställningar något att se fram emot.
Men jag blev inte klok på den allmänpolitiska diskussionen. Alla pratade fritt om vad som helst, det fanns ingen ordning, inga förslag på hur inläggen skulle leda till politiska ställningstaganden.
I en intervju med Mona Sahlin (som var lysande i sitt avslutningstal) poängterade hon vikten av att Socialdemokraterna ser framåt, inte bara lyfter fram vad partiet historiskt har gjort och vilken roll partiet historiskt har haft. Här verkar hon gå i otakt med resten av partiet, i alla fall många av de ombud som äntrade talarstolen i den allmänpolitiska diskussionen.
De talade om ett Sverige som gått tillbaka till 1930-talets välfärd. Ett Sverige där de med sjuka barn får vänta på vård för att någon som har betalat lite extra får förtur. Ett Sverige där alla ungdomar tvingas jobba gratis och helt utan rättigheter. De borgerliga partierna beskrevs som "mörkret som smyger sig upp ur vrårna".
Nog vet väl alla att det finns fattiga i Sverige och att det finns arbetsgivare som borde ha permanent näringsförbud. Men att detta skulle vara regel och inte undantag? Nja.
Det fanns dock ombud som hade en mer sansad bild av världen och som erkände att många faktiskt vill kunna välja skola och vårdcentral, att valfrihet inte är ett ondskans påfund.
Det är också mycket lätt att förstå att Mona Sahlins breda rådslag var dömt att misslyckas. Att ena alla dessa spretiga viljor torde vara omöjligt.
Håkan Juholt, som valdes med acklamation men fick kortare applåder än Mona Sahlin, verkar inte vara typen som eftersträvar konsensus i partiet. Ett av ombuden beskrev hans största tillgång som "folklig" och det kanske inte är en så dum analys som man först kan tycka.
Han kom som en dark horse från ingenstans, visar upp en självsäker men ändå ödmjuk inställning till sitt uppdrag. Dessutom kommer han undan med att "göra en Obama" genom att presentera en Johnny Cash-tolkning av "I won´t back down" (Jag kommer inte att vika ner mig, fritt översatt) till sitt och partiets sound track. Det kunde ha blivit hur töntigt som helst men det funkade.