En lite för stor del av regionens verksamhet verkar styras av trial and error-metoden, eller möjligen GDSGD-metoden (går det så går det). Beslut eller förslag till beslut läggs fram sedan drar den politiska majoriteten tillbaka det som ger störst och besvärligast protester.
Det senaste i denna rad är beslutet att dagbarnvårdarna i Väskinde nu får vara kvar.
Jag har skrivit det förut men jag upprepar gärna önskemålet om en sammanställning av vad detta sätt att styra regionen kostar skattebetalarna.
(Ett litet ljus i mörkret är att det fortfarande finns hopp om att göra en ny upphandling av Pjäsen istället för att utan prövning anta/hoppas/tro att regionen ska sköta det bättre.
Man ska minnas att Attendo inte vann den förra upphandlingen för att de var billigast utan för att de hade det bästa konceptet).
Det systematiska sidsteppandet av öns alla dagbarnvårdare har pågått i många år och det finns säkert goda ambitioner med att all barnomsorg ska vara pedagogisk och följa läroplanen. Nu finns det nog en och annan som tror att detta kan upprätthållas lika väl hos en dagbarnvårdare som på en avdelning i en förskola.
Precis som Susanne Barman konstaterade i fredagens GT så passar inte det storskaliga i en förskola alla barn. De mår bättre av att vistas i hemmiljö och i mindre grupper. Jag förstår inte problemet i att det finns en valfrihet och speciellt för landsbygden har dagbarnvårdarna alltid varit ett bra alternativ. Både för boende som kan arbeta hemma och för familjer som på ett enkelt sätt kan ordna omsorgen om sina barn i närområdet.
En annan sak som förvånar mig är att det i dessa sammanhang aldrig talas om barnomsorgspengen som funnits sedan 2009. Det innebär att kommunens bidrag för barnomsorg följer med barnet, oberoende av vilken sorts barnomsorg man väljer. Precis som skolpengen fungerar i skolan.
Barnomsorgspengen kan också används för pedagogisk omsorg (dagbarnvårdare) och man kan använda den om man vill vara hemma med sina egna barn, förutsatt att man då även erbjuder plats till lika många utomstående barn som man har egna.
Det finns alltså många möjligheter att skapa alternativ till kommunal barnomsorg, men dessa möjligheter marknadsförs synnerligen dåligt vilket är märkligt eftersom ett ökat användande av alternativen skulle minska trycket på den kommunala barnomsorgen.