Jag är på långt håll släkt med en avliden och av de flesta svenskar bortglömd moderatpolitiker, Staffan Burenstam Linder. Häromdagen fick jag höra en historia om honom, när jag var i Strasbourg.
Burenstam Linder befann sig i den här berättelsen på ett toppmöte i Portugal. Han var där i egenskap av handelsminister. En portugisisk delegat tog till orda och hade en utläggning om textilindustrins svårigheter i Portugal. Asiatiska leverantörer höll på att slå ut den portugisiska textilindustrin. Europa borde erbjuda Portugal skydd i form av tullar gentemot Asien, menade delegaten.
Då tog Burenstam Linder till orda. "Det är märkligt" sa han, "för ett par decennier sedan hade vi samma situation i Sverige. Då utsattes vår tekoindustri för hård konkurrens från Portugal. Ni talade då om hur viktigt det var med fri konkurrens, och jag höll med. Jag fick ta en del skit för det hemma i Sverige, där oppositionen beskyllde mig för att flytta svenska jobb till Portugal. Samtidigt innebar det att Portugal utvecklades och faktiskt också Sverige, vars kläd- och textilindustri förändrades och blev mer framgångsrik än någonsin. Och nu står ni här och vill förneka Asien samma utveckling som vi gav er. Varför?"
"Jo, det där är ju sant och riktigt" höll den portugisiske delegaten med om, "men vad ska jag då ta med mig hem till min valkrets?"
När jag skriver detta sitter jag på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris dit jag har flugit från Strasbourg. Alldeles strax ska Air France flyga hem mig till Sverige.
Dagarna i Strasbourg visade ett skräckslaget EU. Ett EU-parlament vars ledamöter blir alltmer egoistiska i sina försök att värna hemlandet och den egna valkretsen. Få tar hänsyn till helheten. Få driver på medlemsstaterna att fatta nödvändiga men smärtsamma beslut. "Vi vet i och för sig vad som behöver göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda", som en italiensk ledamot sa till mig. Det lät som ett eko från Burenstam Linders besök i Portugal på 1970-talet.
Svenska riksdagsledamöter beskrivs ibland i kritiska ordalag som alltför uniforma. När röstpiskan viner ställer vi oss alla på led och röstar som ledningen befaller. Den uppfattningen bygger delvis på ett missförstånd; det är inte i röstögonblicket som frågor avgörs. En framgångsrik riksdagsledamot har påverkat sitt parti före omröstningen.
Delvis säger det uniforma röstandet något positivt om svensk parlamentarism. Där kollegerna i länder som Italien, Grekland och Spanien mest bryr sig om den egna valkretsen, tar svenska parlamentariker helhetsansvar. Resultatet har inte uteblivit; det är i länder som Sverige där särintressen ställs åt sidan som samhällsekonomin utvecklas bäst.
Länge ansågs det att den politiker som driver en kärv men ansvarstagande politik var dömd att misslyckas i kommande val. Istället var segern given åt visionära och expansiva politiker. Kanske har det varit så, men inte längre. Alliansen i Sverige sänkte ersättningen i A-kassan och stramade åt bidragssystemen. Få människor applåderade. Oppositionen och flera fackförbund förde ett herrans liv och krävde en mer expansiv stat.
Men Alliansen fick förnyat förtroende. I Sverige har också det allmänna förtroendet för de politiska institutionerna, som riksdag och regering, ökat på senare tid. Med andra ord: det så kallade politikerföraktet har under en lång rad år visat en vikande trend, tvärtemot vad olyckskorparna kraxar.
I statsfinansiellt expansiva länder, som Italien och Grekland, har utvecklingen varit den omvända. Politikerna har inte fattat de nödvändiga men smärtsamma besluten. Istället har de utlovat nya kostnadsdrivande reformer och ofinansierade skattesänkningar, vilket har försatt dessa länder i akut kris. Och numera är det denna typ av politiker som faller som käglor. De behöver inte ens invänta nästa val innan de tvingas avgå, som i fallen med Greklands Papandreou och Italiens Berlusconi.