Har ni tagit del av bråket mellan författaren Björn Ranelid och Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund? I kort sammanfattning:
Ranelid gav, för femtioelfte gången, en gliring till Akademien. Let’s dance-deltagaren Ranelid tyckte att Akademien borde sluta gömma sig och börja dansa.
Englund betackade sig för dokusåpor, men menade att allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.
Ranelid blev "kränkt" och kräver en ursäkt.
Englund konstaterar:
- Det här är inte första gången Ranelid bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.
Och Englund tänker varken be om ursäkt eller kräva någon av Ranelid.
Egentligen borde jag väl inte skriva om detta. Man känner sig lite som en langare när man föder Björn Ranelids ständiga jakt på uppmärksamhet. Och även om bråket är god underhållning så är det ju ingen stor fråga.
Eller är det? Ja, inte själva munhuggningen. Men Ranelids upplägg är ett exempel på en modern svensk debattsjuka. Den passivt aggressives kränkthet. Kraven på en ursäkt. Utmålandet av sig själv som ett offer. Det används alltför ofta som universalverktyg i meningsutbyten. Det är påståenden som varken innehåller argument eller fakta. De är helt baserade på känslor, och pådyvlar motståndaren ansvaret för att rätta till det som felar "offret".