Triangulering är ett begrepp som ofta används för att beskriva vad Alliansen och framförallt Moderaterna sysslar med. Det handlar om att positionera sig rätt i förhållande till motståndaren för att erövra fler väljare. Värderingar får stå tillbaka för röstmaximering när man intar en ny ståndpunkt som ligger närmare motståndarens.
Det är ett pragmatiskt sätt att maximera sina chanser i nästa val. Om man tycker att vinsten är viktigare än värderingarna. Men frågan är om metoden ens är effektiv längre.
Hur triangulerar man när motståndarens position är oklar? Socialdemokraterna har i praktiken retirerat från gamla ståndpunkter utan att klargöra vad man nu står för. Väljarna får själva försöka föreställa sig vad en ny regering kan ta sig till.
Hur ska Moderaterna kunna triangulera i den dimman? Det blir som att jaga ett spöke och då vet man ju aldrig var man hamnar till slut. Man kan gå alldeles vilse.
Triangulering har övertrumfats av konfundering. Och då finns det bara en väg att gå. För konfundering kan övertrumfas av opinionsbildning, tydlighet och idéer.
Det går inte längre att snegla mot en suddig motståndare. Moderaterna – ja hela alliansen – måste våga utveckla den borgerliga visionen om framtidens Sverige på ett sätt som inte handlar om att ge upp alla frågor där man tycker att det är obekvämt att stå för borgerliga värderingar.
Det är också viktigt att Moderaterna tillägnar sig förmågan att från regeringsställning gå i opposition mot verkliga problem i dagens Sverige. En stark defensiv kommer aldrig att vinna valet 2014 – speciellt inte när man som nu ligger under med ett par mål i mitten av andra halvlek.
Alliansregeringen har en negativ trend i opinionsmätningarna. Det är inte en utveckling man vänder ikväll med ett standardanförande för de redan frälsta i Almedalen och ett krystat utspel om en marginell reform. Alliansen behöver en offensiv chockinsats av konkreta idéer för nästa mandatperiod. Något som blåser bort de dimmor som omger en handlingsförlamad och splittrad opposition.
Men finns det inga risker med att kanske framstå som ideologiskt fyrkantig istället för en triangulerande pragmatiker? Kanske. Men är inte tiden mogen för att ta lite politiska risker nu? Det har ju blivit uppenbart att den gamla strategin inte fungerar längre.