Den arbetsgivare som tror att ett svagt fackligt engagemang är det samma som mindre krångel och stök på arbetsmarknaden behöver nog tänka om.
Den historiskt höga anslutningsgraden i Sverige är förklaringen till att det råder ordning och reda och relativt lugn på arbetsmarknaden. De avtal och lagar som gäller är inte något som facken ensidigt har tvingat fram, det är överenskommelser som parterna tillsammans har kommit överens om ska gälla. Därför är det märkligt att somliga arbetsgivare i förhandlingssituationer beter sig som att avtal och lagar är ett ingångskrav från motparten som är förhandlingsbart.
I förrgår presenterade SNS Analys rapporten "När facket försvagas" som beskriver hur den fackliga anslutningsgraden i Sverige har minskat från 84 procent 1994 till 68 procent 2010.
Vi ligger fortfarande högt jämfört med andra länder i Västeuropa men trenden är tydlig.
Anslutningen till facket och Socialdemokraternas nedgång går hand i hand. Enligt SNS-rapporten har Sverige ett vägval att göra, skilja facket helt från politiken, som i Danmark, eller förändra formerna för samarbetet, som i Norge.
För min del är facket till som ett stöd till medlemmarna i deras anställning, inte för att stödja ett specifikt politiskt parti som en stor del av fackets medlemmar inte sympatiserar med.
En självklarhet som inte på något vis är självklar för många svenskar som är anslutna till ett LO-förbund.
Ju mer faktiskt inflytande det fackliga kollektivet har, desto mindre är risken för strejker och stök mellan såväl parterna som mellan folket och ett lands regering.
En förklaring till det minskade engagemanget är med stor sannolikhet att såväl arbetsgivare som fackliga organisationer har centraliserats och därmed förpassats längre och längre bort från den enskilde medlemmen. Besluten tas så långt bort att när det kommer ner till arbetsplatsen finns inga möjligheter att påverka. Det fackliga inflytandet lokalt blir ett spel för galleriet.
Det skapas också stora klyftor på arbetsmarknaden mellan de som har trygga anställningar med goda villkor (insiders) och de som utanför, arbetslösa, eller har otrygga anställningar med dåliga villkor (outsiders).
Det här är en utveckling som ingen borde välkomna eftersom den rubbar balansen på den svenska arbetsmarknaden och öppnar för polarisering vilket skadar alla parter.
För den enskilda människan handlar det också om personligt ansvar, att vara med och stödja den svenska modellen som idé eller tycka att var och en ska reda sig själv.
För facket handlar det om att värna medlemmarnas intressen och skapa en modern och relevant organisation som står fri från politiska ledband.
Arbetsgivarna borde se en stark facklig motpart som sin bästa vän. I alla fall om man studerar alternativet och dess konsekvenser.