Nord Stream fiskar i grumligt vatten

Politik2008-07-10 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Som bolag verkar Nord Stream känna sig rysligt missförstått. Det är kontentan av mina samtal med två av deras företrädare efter ett välorganiserat seminarium på Almedalsveckan igår. Den romans med EU som började så bra med att den planerade gasledningen i Östersjön utnämndes som ett särskilt prioriterat projekt håller på att surna. I arbetet med att liberalisera Europas energimarknader talas nu om att införa en särskild "Gazpromklausul" som ska motverka allt för stark rysk dominans. Och i tisdags antog Europaparlamentet en rapport som i tydligt kritiska ordalag kräver ytterligare, och fylligare miljökonsekvensbeskrivningar än de som har påbörjats. Nord Streams kommunikationschef påminner om att rapporten må ha röstats igenom av Europaparlamentet, men att det är enskilda medlemsländer som varit drivande i processen. Rysshatande Polen och Litauen, i det här fallet. Ja, och Schröders Tyskland, kontrar jag.
Vissa länder har onekligen mer att vinna på en gasledning som direktförbinder Ryssland med den europeiska marknaden. Till dessa kan Sverige knappast räknas, det är till och med Nord Streams egen debattpanel ense om.

Men så var det ju det här med att den planerade gasledningen inte bara är en fråga för Sverige att bestämma. Och att vi ingår både i en politisk union och ett geografiskt närområde där klimatambitionerna skiljer sig men där konsekvenserna av utsläppen berör alla. Problemet är att det finns olika argument för och emot både en utökad ekonomisk, och därmed politisk integration med Ryssland och för vilket dragningsalternativ som är bäst ur miljösynpunkt. Vad gällde det sistnämnda var till och med Greenpeace överens om att det är bättre att Tyskland och Storbritannien ökar sin användning av fossil naturgas om det innebär en minskad användning av kol. Frågan är bara om gasledningen prompt måste gå under havet, eller om inte en alternativ landsträckning skulle kunna göra samma jobb. Att lägga fler gasledningar invid de redan existerande skulle kunna vara ett tänkbart alternativ.
Men i botten av debatten ligger förstås Ryssland och lurar. Dirk von Ameln, som är tillståndschef på Nord Stream konstaterade torrt att det förvisso finns andra leverantörer, men att till exempel Iran inte nödvändigtvis innebär ett mer aptitligt alternativ. Vilket han har en poäng i, men vilket i sig inte borde vara ett argument för att sluta oroa sig över den ryska utvecklingen, eller Rysslands förmåga att ställa Europas länder mot varandra. Låt oss inte glömma den nya presidentens bakgrund som ledare för Gazprom.

Är då uppståndelsen över gasledningen i själva verket intet mer än en storm i ett vattenglas? Nord Stream själva hävdar att mycket av oron bygger på desinformation, medveten såväl som oavsiktlig. Därför satsar man stora pengar på att "informera" och stödja lokala projekt på nyckelorter. De 100 miljonerna till Gotland och Slite hamn, är ett välkänt lokalt exempel. Men även i Bryssel har kampanjerna varit intensiva. Så intensiva att vissa parlamentariker klagat över att Nord Streams ambitioner att "informera" närmat sig trakasserier. Fast vem vet. Det kanske också är ett missförstånd. Men de 30 000 protesterna i Polen och Litauen som föranledde europaparlamentets rapport, samt oron bland övriga Östersjöländer tyder inte mycket på det.