KRÖNIKA
Vi säger att jag har fest. Ett tjugotal personer är hembjudna, inklusive några bekanta från jobbet. En av gästerna, en bekant från kontoret, får i sig lite för mycket och blir högljudd, därefter skrikig. ”SPELA SHOOORELINE”, gastar gästen och försöker sätta på Broder Daniel på min Spotify.
Gastandet stör mig. Dessutom gillar jag inte Shoreline något vidare. ”Överskattad låt”, väser jag till min fru. Till slut säger jag åt den nu väldigt störande gästen att gå. Gästen lommar ut och blir inte inbjuden igen.
Min reaktion är direkt orsakad av de yttranden gästen gör – innehållet men också formen. Avvisandet och det fortsatta exkluderandet är ett uttryck för mitt ogillande: Skrik du, och spela vad du vill – men inte i mitt hem.
Har jag kränkt min gästs yttrandefrihet? Det tror jag inte någon normal person skulle hävda. Jag kränker inte någons rättighet genom att inte upplåta utrymme i mitt hem åt fylleskrål om Shoreline.
Har mitt agerande då över huvud taget något med yttrandefriheten att göra? Borde jag, innan jag ber gästen att lämna mitt hem, beakta just yttrandefriheten – som är en grundläggande mänsklig rättighet – och väga mitt beslut mot denna rättighet? Nej. Få betraktar detta som en yttrandefrihetsfråga över huvud taget. Mitt hem bestämmer jag över och gästens mänskliga rättighet att fritt få yttra sig är inte relevant i sammanhanget.
Det här låter enkelt. Men det är det inte. Av den senaste tidens debatt att döma är det väldigt krångligt. Faktum är att det inte finns något rättighetsargument som är så missbrukat – och så missförstått – som yttrandefrihetsargumentet.
Aftonbladet stänger av sitt kommentarsfält. Kritiker talar om inskränkning av yttrandefriheten, till och med om censur. Dagens Nyheter får kritik för att ha tagit in en rasistisk annons. Chefredaktören försvarar sig med att det handlar om yttrandefrihet. Expressen avslöjar vilka människor som står bakom pseudonymerna som kommenterar på rasistiska sidor. Pseudonymerna och deras försvarare anser att Expressen våldför sig på kommentatorernas yttrandefrihet.
I inget av dessa fall är yttrandefriheten, som mänsklig rättighet, ett adekvat argument. Det kan finnas goda skäl att få kommentera på Aftonbladet, att ta in rasistiska annonser i DN och att få vara anonym när man kommenterar på Avpixlat. Men goda skäl är inte detsamma som mänskliga rättigheter. När mänskliga rättigheter sammanblandas med andra intressen finns det en risk för inflation.
Yttrandefriheten töms alltmer på sin egentliga mening. Yttrandefrihetsargumentet används för allt annat än sin egentliga innebörd: Rätten att utan risk för offentligt ingripande få uttrycka sig, även på ett sätt som kan förarga. Att stänga av kommentarsfält, ta emot en sexsiffrig faktura för en annons eller titta närmare på människor som bara vågar uttrycka sig bakom en mask har inte med yttrandefrihet att göra. Lika lite som att förvägra någon att spela Shoreline från mitt Spotify-konto. Överskattad låt, för övrigt.