Det finns fem namn på Sverigedemokraternas valsedel på Gotland. Men två av dem är egentligen inte kandidater längre. Två namn föll bort, det ena efter det andra, efter att de omskrivits på sajten ”Inte rasist men”. Detta för vad de skrivit (eller, i det ena fallet, för vad han påstods ha skrivit) i sociala medier på nätet.
I går var det en ledande Sverigedemokrat i Halmstad som tvingades hoppa av sin kandidatur, sedan antirasistiska Expo publicerat en drygt två år gammal bild där hon städade efter en fest iförd en armbindel med hakkors på. Först förnekades allt. Det hade inte hänt. Sedan var det bara ett spex på en fest. Något som partisekreteraren Björn Söder tror ”händer i alla partier”.
Visst förekommer enskilda förgripligheter i alla stora partiorganisationer. Men att strutta runt med hakkors? Nej, det händer inte i ”alla partier”. Och det händer inte liknande saker gång på gång på gång.
Man kan inte missa att det finns ett mönster. Sverigedemokraterna visar en sida utåt, men en annan mellan skål och vägg. Och det är när fasaden spricker så att man får en skymt av det som ligger bakom som skandalerna inträffar. Gång på gång på gång.
Ett uttryck som används för att beskriva hårda samhällen eller hårda människor, är att de indelar mänskligheten två kategorier – ”dömda och ännu inte dömda”.
Men man behöver inte vara speciellt cynisk för att se att det kan vara befogat att dela in Sverigedemokraternas företrädare i ”skandaldrabbade och ännu inte skandaldrabbade”.