LIBERAL KOMMENTAR
Det är närmare mellan Gotland och Baltikum än mellan Visby och Luleå. Och det kanske vi ska vara glada för. När ryska bombplan genomförde en militärövning utanför Gotska sandön under långfredagsnatten, bara några mil från svenskt territorium, hade Sverige inga Gripenplan i beredskap. Däremot gick larmet hos Nato, som skickade två plan från en bas i Litauen för att skugga den ryska styrkan. Under tiden angrep Ryssland två av Sveriges viktigaste militära anläggningar – fiktivt.
Det visar på tre saker. För det första att Ryssland, som just nu rustar sitt försvar, satsar på att bli en maktfaktor av rang. Att göra halt precis utanför den svenska gränsen, för att sedan svänga tillbaka, är en favorit i repris från kalla kriget.
För det andra verkar överbefälhavaren ha tagit till i överkant, när han sa att Sverige kan försvara sig i runt en vecka. Eller så gäller det bara om angreppet äger rum en vardag mellan åtta och fem.
För det tredje kan vi räkna med stöd från Nato om det krisar.
Varken Putins ambitioner, Sveriges klena beredskap eller Natos back-up kommer som några egentliga överraskningar. De två första är resultat av politiska beslut och det sista har vi krasst räknat med, trots att vi ”neutralt” väljer att stå utanför.
Det förväntade Natostödet beror troligtvis på att vi i dagsläget inte har något alternativ. Att Sverige skaffar sig ett försvar som på egen hand kan stå emot ett längre angrepp är inte realistiskt. Om vi blir attackerade kommer vi att behöva hjälp och den som i så fall kommer till vår undsättning är Nato.
Det öppnar egentligen bara upp för en rimlig slutsats: Räknar vi med att Nato finns där för oss, måste vi finnas där för Nato – som medlem.