Nästa färjeavtal en tuff förhandling
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Då syftar jag bland annat på det hon säger om att infrastrukturplanering är en väldigt lokal angelägenhet. Vågar man hoppas på ett ökat regionalt inflytande över hur Gotlandstrafiken skall se ut i framtiden? Jag tror tyvärr att det är att skruva upp förväntningarna för högt. Staten kommer inte att nöja sig med att finansiera utan att bestämma.
Gotlandstrafiken har blivit en allt dyrare affär med åren för staten. Det säger sig självt att den vill hejda utvecklingen. Samtidigt är kritiken stark mot att resor och transporter till och från Gotland är alltför dyra för företag och resenärer. Det är svårförenliga mål.
I generella termer talar Torstensson om att transportsektorn står för 30 procent av koldioxidutsläppen och att de transporter ett glesbefolkat land behöver ändå måste vara miljövänliga.
Om staten i nästa upphandling sätter fokus på koldioxidutsläppen, och det är verkligen inte osannolikt, vad kan det då få för konsekvenser? Så här i efterhand förvånar det mig faktiskt att koldioxiden inte spelade en större roll i upphandlingen av den sexåriga period vi nyss har inlett.
Snabbfärjorna är en uppenbar måltavla. De har gjort mycket för att förkorta avståndet till fastlandet, men de innebär också mer utsläpp än långsammare färjor.
Enhamnsalternativet kan också dammas av. Visserligen förlänger det färjepassagerarnas resvägar till lands (för de flesta). Men det skulle definitivt spara pengar.
Det är lika bra vi förbereder oss på den här debatten redan i dag. Vad skall Gotland ha för strategi i förhandlingarna om framtidens färjetrafik? Det är viktigt att vi har svar på den frågan, för vi bedrar oss själva om vi utgår ifrån att det inte behövs. Gotland må ha enats kring att dagens nivå är miniminivån för Gotlandstrafiken. På andra sidan vattnet är prioriteringarna annorlunda.