I augusti 2010 presenterade de rödgröna på Gotland en gemensam valplattform full av löften som var lika stora som vaga. Där skrev man bland annat att man skulle "utveckla fritidsgårdarna".
Det dröjde bara ett drygt år innan Gotlands nya rödgröna majoritet ville avveckla fritidsgården i Vibble. Men efter häftiga protester valde man att vila på hanen. Nu var det föräldrarna till fritidsgårdens besökare som skulle stå för utvecklingen. I november i fjol sade regionstyrelsens ordförande Åke Svensson:
- Det är ett häftigt föräldraengagemang för att behålla Vibble ungdomsgård. Vänd det engagemanget till att driva er gård.
Nu har föräldrarna gett upp kampen. Det tycktes utsiktslöst att nå en samsyn. I tisdagens GA förklarade Henrik Tunholm Larsson:
- Eftersom regionen inte anser att det är värt att lägga pengarna på det här så kände vi att det är över. Vi anser inte att det är långsiktigt hållbart att föräldrar ska driva gården.
Det som gör mig mest upprörd med hela affären är det oerhörda avståndet mellan retorik och praktik.
I valrörelsen lockade de rödgröna väljare med sina lättsinniga löften, men när de måste ta ansvar för helheten så agerar de i helt motsatt riktning. Det finns inget större avstånd än det mellan "utveckla" och "avveckla". Det är ett motsatspar. Som "vinna" och "förlora". Eller "älska" och "hata".
Visst kan strul som det kring parkeringsavgifterna få en att tvivla på beslutsfattarnas kompetens. Men avgrunden mellan "utveckla" och "avveckla" väcker en moralisk fråga om deras heder.