Journalister och politiker har en del gemensamt. Vi arbetar båda med demokratins grunder, från varsin utgångspunkt. Den ena sitter på makten den andra ska granska den.
En väsentlig skillnad är att politiker är valda av folket, de har ett mandat och ett förtroende att förvalta. Journalister är inte folkvalda, men svarar ändå på ett sätt inför sin läsare.
Både politiker och journalister får också räkna med att bli ifrågasatta. Politiker på ett sätt, journalister på ett annat.
Det finns dock gränser för vad man kan begära att tåla, till och med som politiker.
Ännu ett fall av "överdriven uppmärksamhet" mot en uppsatt politiker är nu aktuellt på Gotland. Polisen klassar det som ofredande.
Som journalist kan du också drabbas av överdriven uppmärksamhet. Inte minst som åsiktsjournalist. Det får man tåla, gränsen är ganska flexibel för hur stort tålamod man får ha. Gränsen för hot och regelrätta trakasserier är dock lika glasklar som för vem som helst annars, här råder nolltolerans.
Men som journalist har du också ett helt annat stöd än en politiker. Genom reglerna om utgivarskap är det ansvarig utgivare som är juridiskt ansvarig för allt som står i tidningen, även det jag skriver på ledarplats och även det som publiceras på insändarplats. Därför kan man till exempel aldrig kräva att bli ordagrant publicerad, varje tidning har sina egna regler men i grunden gäller gemensamma spelregler för press, radio och tv. (Finns att läsa på bland annat www.sjf.se).
Som politiker står du mer ensam även om du har samma rätt som alla andra människor till ett privatliv och att slippa att bli trakasserad. Gränsen mellan att stå till svars för sina beslut och sin politik till att bli trakasserad är dock inte helt glasklar. Det kan också vara väldigt olika för olika personer utifrån vars och ens förutsättningar och livssituation.
Att vara politiker är inte det glidarliv som många verkar tror när man hör debatten ibland. På Gotland har vi till exempel fem heltidsbetalda politiker. Fem. Alla andra (71 i fullmäktige, plus alla nämnder och styrelser) är hobbypolitiker, har vanliga arbeten och jobbar politiskt på sin fritid, utan lön. Att därtill bli utsatt för överdriven uppmärksamhet kan vara det som får en att hoppa av.
Som jag redan markerat så har man som politiker skyldighet att vara tillgänglig för medborgarnas frågor. Jag tror att de flesta politiker tycker att det är både viktigt och roligt med denna kontakt och dialog.
Men när personer återkommer med samma fråga/ärende trots att de fått svar flera gånger om, då har man passerat gränsen för både sundhet och rimlighet.
Därför är det viktigt att koppla in samhällets lagar och regler när dessa gränser passeras.