Ronnie G Lundin skriver på Gotlands Folkblads ledarsida om konflikten mellan Colorelit Måleri och Målareförbundet:
"Ord står mot ord. Påstående mot påstående."
Nej, jag har då inte upptäckt några stora skillnader när det gäller verklighetsbeskrivningen.
Konflikten gäller snarare skillnader i samhälls- och människosyn. Ord står inte mot ord. Värderingar står mot värderingar. Egenmakt mot maktfullkomlighet.
Ronnie G Lundins och Målareförbundets syn framgår faktiskt av gårdagens artikel, när Lundin skriver (om alliansanhängare) att de kan "gå i taket och ropa på maffiafasoner från facket när de bara hävdar sin rätt att skriva avtal".
Vari består denna Målareförbundets rätt att skriva avtal? Förbundet är inte ens en part. Förbundet representerar varken arbetsgivaren eller arbetstagarna. Förbundet bryter sig in som en oinbjuden självutnämnd tredje part och gör anspråk på att diktera villkoren. Dessa villkor är dessutom gravt otidsenliga och stämmer illa överens med hur Colorelit och de anställda vill arbeta. Och Målareförbundet driver igenom dem med hot om våld: det vill säga blockad.
Ronnie G Lundin blir mer intressant när han väcker frågan om hur situationen skulle förändras om en av de anställda varit medlem i facket.
Visst kommer saken i ett något annorlunda läge, i så fall. Men det borde inte avgöra frågan om kollektivavtal.
Om facket har en medlem i ett företag med exempelvis hundra anställda. Ska facket i så fall ha den självklara rätten att inte bara representera medlemmen, utan även de andra 99? Som kanske inte alls vill ha sina rättigheter företrädda av en organisation de inte är medlemmar i? Jag tycker inte det.
*
I en annan artikel på Folkbladets ledarsida i går dokumenterade Håkan Ericsson sin abnormt långa reaktionstid. Han inledde en artikel om fastighetsturerna kring Stadsmissionens och Röda korsets Gråboprojekt med:
"När jag i två veckor följt debatten på Gotland hemifrån hajade jag till hur snett det gått med satsningen på Gråbo."
Trots senfärdigheten blir det svårt att hänga med i svängarna när Ericsson vränger till historieskrivningen. I hans värld är det Stadsmissionens Inger Harlevi som ägnat sig åt "stängda dörrar och annat sabotage mot samlingspunkten på Gråbo".
Medan Stadsmissionen saboterat sitt eget projekt, vill Åke Svensson däremot "intensivt söka den lösning som bäst gagnar de boende i Gråbo".
Om Håkan Ericsson vill göra sig till talesman för Åke Svensson så inser jag att han måste utmana den beskrivning affären fått i medierna. Det är dock en dålig idé att samtidigt utmana löjet.