En av de sämsta sidorna hos många svenska politiker är att de inte kan låta människor bestämma själva över privatlivet. Detta blir inte minst tydligt i familjepolitiken, som uppenbarligen anses extra viktig att styra från Sveriges riksdag.
Just förhållandena inom familjen borde vara en fråga där föräldrarna får så stor frihet som möjligt, så länge de inte skadar någon annan. Tyvärr har både borgerliga och rödgröna politiker svårt att hålla fingrarna borta.
I en ny rapport som TCO har publicerat framkommer det att mamman fortfarande tar ut betydligt mer föräldraledighet än pappan. Detta trots att regeringen bland annat har infört en jämställdhetsbonus som ska göra det ekonomiskt gångbart för familjerna att försöka dela upp sin tid med barnen. För det är vad politikerna vill.
Det går, ve och fasa, till och med att se att utvecklingen mot en mer jämlik föräldraledighet har minskat på senare tid.
Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, Ylva Johansson, var föga förvånande snabb med att klargöra att hon är öppen för förslag om vilka lösningar som kan påverka denna utveckling. Metoderna verkar irrelevanta, det viktiga är att resultatet nås.
Att Socialdemokraterna länge har haft ett intresse att påverka familjernas livsstil och inskränka deras valfrihet är inget nytt och inte heller särskilt förvånande. Vad som dock är trist är att även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) var snabb på bollen; hon gick ut och slog fast Folkpartiets hållning, att det är dags att öronmärka en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen.
Borgerligheten har länge varit övertygad om att familjens angelägenheter är åt familjen att bestämma. Det tycker dock inte alla partier längre.
Det är tydligt att politikernas ideologiskt drivna mål är viktigare än familjernas egna val. För anledningen till att det inte har blivit någon större skillnad i hur föräldraledigheten fördelas beror på att familjerna själva har valt det. Och vem är det egentligen som har gett politikerna mandat att detaljstyra föräldrarnas vardag?
I rapporten ”Kvoterad föräldraförsäkring – svagt stöd i opinionen” (Timbro, 12/2011) framkommer att 83 procent anser att det är upp till föräldrarna att själva bestämma fördelningen och att 15 procent anser att fördelningen ska stiftas i lag. Hela 85 procent av FP-väljarna anser att det är upp till föräldrarna. Hos S-väljarna är trenden snarlik.
Glappet mellan parti och väljarsympatier är alltså stort.
Det är alltså tydligt att politikerna, genom att försöka detaljstyra människors vardag, tar sig ett mandat de inte har. Om det hade varit så att familjerna ville dela upp sin ledighet på det sätt som politikerna önskar hade de också gjort det.
Politikerna ska underlätta för familjerna, inte försvåra för dem att leva som de vill. Men klåfingrigheten är tydligen svår att råda bot på.